Ulvar i latteliberala kläder

Det är uppenbart att nyckelspelaren för oppositionen i valet 2010 är miljöpartiet och [[Maria Wetterstrand]].

De som en gång utmålades som världsfrånvända utopister som inte kunde placeras i möblerade rum, än mindre i regeringskoalitioner, rider nu på en våg av opinionsstöd och mediehyllningar. Mp kallas nya liberalerna, eller för att citera Wetterstrand, »latteliberalerna«.9

Utöver Wetterstrand finns nu ett gäng ledande miljöpartister som andas liberala värderingar och ansvarstagande – från [[Mikaela Valtersson]] i finansutskottet, som gång på gång trumfar [[Thomas Östros]] i trovärdighet och trygghet, till [[Jakop Dalunde]], språkrör i Grön Ungdom som minst lika ofta lierar sig med borgerliga ungliberaler som med SSU.

Kulmen i imageförskjutningen kom i höstas när liberalismens mest rättrogne uttolkare i Sverige, [[Johan Norberg]], å storstadsliberalernas vägnar öppet friade till [[Maria Wetterstrand]] i en debattartikel.

Visserligen har bland andra Demoskop visat att få latteliberaler går direkt från alliansen till mp. Men mp:s frammarsch i opinionen tycks bygga på att »grönsossar«, storstadssocialliberaler, flödat från socialdemokraterna till miljöpartiet. Det är just dessa rörliga väljare som alliansen anser sig behöva knipa från de rödgröna. En tredjedel av mp:s väljare i EU-valet kallade sig enligt mätningar höger eller mitten.

Och så har vi sverigedemokratfrågan. Skulle sd säkra riksdagsplatser blir miljöpartiet sannolikt tungan på vågen. Fortfarande finns alliansförhoppningar om att mp i ett sådant extraordinärt läge hoppar över skacklarna, kanske med c och fp, om nöden så kräver rentav med hela alliansen. Sådana »femklövrar« finns redan i till exempel Västerås, Skåne och Halland. Dessutom har nyss nämnda Mikaela Valtersson, i sann liberal anda, gjort en historisk uppgörelse i riksdagen med migrationsminister [[Tobias Billström]] om arbetskraftsinvandring.

Det finns bara ett problem med allt detta: miljöpartiet har inte blivit mer liberala på senare år, tvärtom.

Det handlar inte om miljöpartiets alltjämt märkliga partiprogram, där man fortfarande inte klarar av att skilja ekonomisk tillväxt från fler och större prylar. Det handlar inte om miljöpartiets medlemmar, som fortfarande motionerar om rösträtt för tioåringar och statligt finansierade dagstidningar. Det handlar inte ens om att koalitionen med [[Lars Ohly|Lars Ohlys]] ex-kommunister kommer att kväsa den liberala ådran.

Det handlar om att miljöpartiet just de senaste åren med berått mod övergivit sina båda viktigaste utposter på den liberala barrikaden.

Det ena var regleringen av arbetsmarknaden, som miljöpartiet aldrig köpte utan i samarbete med de borgerliga framtvingade ett historiskt nederlag i riksdagen för s med undantag från Las för de minsta företagen.

Det andra var alternativ produktion av välfärd. Framför allt försvarade miljöpartiet från första början friskolor och skolpeng.

Båda skär intressant nog inte bara mellan bocken utan tvärs igenom alliansen. De nya moderaterna står numera mycket nära socialdemokraterna i värnandet om Las och håller låg profil om alternativ i vård och skolan, medan c och fp driver fri arbetsmarknad och är mer tydliga om valfrihet.

I båda frågorna hade miljöpartiet kunnat bli en spännande libero. De var givna som påhejare av (ofta kvinnliga) alternativa välfärdsentreprenörer. De hade kunnat bli förkämpar för dansk »flexicurity«, flexibel arbetsmarknad och trygga försäkringar.

Men bakom den latteliberala fasaden har miljöpartiet gått åt motsatt håll.

I stället för att ta strid med socialdemokraterna om arbetsrätten har mp tagit LO:s parti i det ökända waxholmsfallet. Las-regleringarna anses nu omistliga för den »svenska modellen«. Flexicurity-motioner fick kallt avslag på mp:s kongress. Och nästan hela den gamla antiliberala barlasten hänger fortfarande med, med krav på reglerad 35-timmarsvecka och friår.

Valfriheten ligger ännu sämre till. I ett läge då socialdemokraterna flaggat för att ge kommunerna möjlighet att strypa anslagen till friskolor som de anser stör det offentliga vill mp införa »lagstiftning som minskar risken att friskolorna får en alltför dominerande ställning«. »Demokratisera i stället för att privatisera« lyder deras nyspråksslogan för att stoppa alternativ i offentlig sektor. Välfärdsentreprenörer hängs ut som exploatörer.

Ulvar i latteliberala kläder? De flesta miljöpartister tycker med rätta att vargar är fina djur. Men nog har vargar, trots sin flockmentalitet, betydligt liberalare syn på rörlighet, personligt initiativ och näringsverksamhet än miljöpartiets företrädare.

***

FÖR ÖVRIGT borde någon statsvetare klocka hur mycket [[Mona Sahlin]] och [[Fredrik Reinfeldt]] ägnade sig åt motståndarens brister, och lite åt egna förslag, under de senaste veckornas kaskad av debatter.