Under det vita täcket
Ingen snöflinga är en annan lik, sägs det, men när man traskat runt i ett monotont monokromt Vinterstockholm några månader känns denna omskrutna individualitet en aning bortkastad. Det är vackert, förstås, så länge det inte töar, vilket det i skrivande stund dessvärre har börjat göra. Och då vackrare i min lilla förort än i centrum, där trafiken och ett varmare mikroklimat snabbt förvandlar allt till brungrått slask, likt, låt oss säga, ett borgerligt parti med smältande opinionssiffror. Men är det praktiskt?
Från mitt fönster kan jag se en låda med vägsand. Den är mer än halvt begraven under ett berg av snö som kommunala plogar flyttat från vägen till trottoaren. Gående får klara sig bäst de kan bland bilarna. Det ska dock medges att en del av bilarna också är begravda i snöberg. Och till och med jag måste medge att massvis med snö och svinaktig kyla är trevligare än enbart svinaktig kyla. De få solstrålar som förekommer vintertid får på detta sätt åtminstone en chans att reflekteras.
Ändå framstår det som ofattbart att folk en gång i tiden liksom av misstag lyckades migrera hit ända från Afrika. Visserligen över en oherrans massa generationer, där var och en var missnöjd med sina grannar eller den neolitiska bostadsmarknaden eller något. De som tog sig ända hit och grundade den svenska folkstammen måste med andra ord ha haft gener som hårt selekterats på missnöje.
Själv konstaterar jag att jag än en gång har misslyckats med att lämna landet. Det har jag annars för avsikt att göra varje vinter. Absolut inget hindrar mig, egentligen. (»Egentligen«, detta lömska ord.) Men jag har inte klarat av det mer än sammanlagt en gång de senaste femton åren. Dålig exekutiv förmåga, skulle en psykolog nog kalla det. Om mina gener hade varit tillräckligt pursvenska så hade jag väl tagit mig i kragen och fortsatt norrut. Till Täby eller så. Men tyvärr är jag halvdansk, och det vet ju alla att folk så långt söderut äro lata och odugliga till allt arbete som inte huvudsakligen består av långa pauser för att dricka Hof.
Ett tag kunde man hoppas på att växthuseffekten åtminstone skulle få positiva bieffekter på den svenska vintern, men så verkar ju inte vara fallet. Jag vet knappast något om klimatforskning. Den lämnar jag, till skillnad från trosvissa ideologer och konspirationsteoretiker, hellre åt klimatforskare. Däremot har jag läst igenom Christina Wargentins sällsynt tråkiga dagbok. Christina Wargentin var dotter till Pehr Wargentin, som var astronom och statistiker och bland annat har en krater på månen uppkallad efter sig. Mellan 1771 och 1825 förde hon dagbok, mest om vädret. En gång skrev hon om att ett rykte om jordens förestående undergång hade fått stora folkhopar att samlas i Observatoriebacken. Hur nu det skulle kunna tänkas hjälpa.
De två senaste vintrarna kunde Christina ha känt igen sig, ty för första gången har de återigen varit lika kalla i Stockholm som de brukade vara under sjuttonhundratalet. På bilder från den tiden bär folk gigantiska vargskinnspälsar över sina andra kläder. Jag har förgäves letat i second hand-butikerna. Uppvärmningen av husen har förstås blivit bättre sedan dess, om än högst marginellt i just min bostadsrätt. Hur det är med transporterna vill jag låta vara osagt. Vintertid kunde man förr åka släde överallt, inklusive till Åland och Finland. Töperioderna var värre, då varken släde, vagn eller båt riktigt fungerade. I dag har vi ju, ehum, tåg. Och motorfordon, ett tag till, så länge oljan räcker.
Men, ja. Nog med snömos. Ska ut och göra snöänglar nu, innan allt har hunnit smälta.
