Undvikandelarmet går när problem importeras till Sverige

Svensken har en osviklig känsla för konflikter. Man måste ha det för att i det längsta kunna undvika dem. Konflikterna. Svenskens självbild byggs med ord som lagom, tolerant och klok. Det säger en del om vad resten där ute kan tänkas vara. Extrema, intoleranta och okloka. Eller idiotiska. För en riktig svensk ödslar inte energi på konflikter. Bara på att undvika dem. Det blir bäst så, säger historien. 

Sen hände 2015 och ett antal importerade och svårmanövrerade konflikter tog plats. En del tyckte det var svårt att ta in att Sverige inte fortfarande var Sverige. Den som fortfarande tvivlar kan klicka fram serien Bilakuten i SVT:s barnkanal. En berättarröst guidar ett gäng barn att ta itu med fordonsrelaterade problem. Ett lyder: Jalla, jalla! En bil brinner, bror. Kan du släcka? 

Sagt och gjort. Ungarna sticker i väg och släcker bilbranden. Ursäkta? Bilbrand? Satt det någon i bilen? Varför brann den? Vi är förbi det för länge sen. Dessa väluppfostrade kids sticker helt enkelt i väg och släcker en bilbrand. Så var det med det. 

Detta är inget annat än en importerad konflikt och alla som någonsin sett ett barnprogram producerat under årtiondena som föregick detta, vet att det är så.  

Så när den lagome, tolerante och kloke svensken möter en motsatt agenda blir den första åtgärden att stänga ögon och öron ytterligare. För att man inte vill se det komma. Ja, i ärlighetens namn. Sverigedemokraterna såg det komma, verkade nästan överväldigade av att se det komma, men resten avstod.  

När svensken sedan bestämmer sig blir alltihop betraktat som politik. På en gång tar partierna i de importerade konflikterna med tång och ingen backar. Alla är i princip eniga och beter sig precis som Carl Hamilton beskrev i boken De ofelbara: historien om tre decennier som förändrade Sverige. De byter fot samtidigt och ingen minns att det skulle varit på något annat sätt. Någonsin. Förutom invandringen gäller detta också kronförsvaret, skolan och det militära försvaret. 

När det är dags att gå till politisk handling ligger politiken efter. Lösningar fungerar inte riktigt, de har uppfunnits i en annan tid och efter moraliska ställningstaganden som blivit obsoleta. 

Man borde fundera i termer av ansvar, säger statsvetaren Peter Esaiasson. När det blev bråk om att författaren Lena Andersson ansåg att alla föräldrar har råd att mätta sina barn på gryn och baljväxter, gick vänstern bananas. För visst är det staten som ska se till att barnen är mätta? Moraliserar vi i stället för att ta sakdiskussionen? Skulle vi moralisera mindre över andras synpunkter, om politiker talade mer om ansvar? 

Medborgarna misströstar om polisen, juridiken, skolan, vården och försvaret.  

Vilka har ansvar för att de importerade konflikterna leder till rekord i dödsskjutningar, tonåringar som mördar och massor av skadade? Skulle ansvarsutkrävande höja förtroendet för politiken och för åsiktsmotståndarna på andra sidan? Skulle den hetsiga stämningen lägga sig om ansvarsfrågan blev den dominerande? 

Undvikandelarmet går. Ska vi verkligen hålla på och… ja, det brukar kallas ”hänga ut”, konfrontera, folk som gjort ett mindre bra jobb?  

Observera att jag inte skrev ett dåligt jobb, jag skrev mindre bra. Man är väl svensk. 

Eller som treåringen sade: ”Jag älskar inte Bilakuten.” 

Det här kommer att ta tid.

***

Läs även: Vi måste börja om på nytt

Läs även: Är vänstern god och högern ond?