Unna britterna lite Brexitglädje – än så länge har de råd
Storbritannien är just nu ingen höginkomsttagare, men vad gör det när landet är fullkomligt svinrikt.
Toppbild: AP
Har det äntligen börjat trilla in lite Brexitfördelar, efter snart ett årtionde av elände? Jo men kanske.
Om vi börjar på ett privat, anekdotiskt, känslomässigt plan kan jag bara konstatera att livet på de brittiska öarna är sig likt – och ganska gott. Vanligt folk tjänar inte riktigt lika bra som danskar, fransmän eller tyskar (dock givetvis betydligt mer än de stackars halvt livegna svenskarna), men det finns gigantiska gamla förmögenheter uppbyggda. Även om de tillgångarna inte syns i årsvisa jämförelser av BNP-tillväxt så är allt detta – marker, skogar, slott, herrgårdar, internationella företag, museer, globala välgörenhetsstiftelser, privatskolor, världsledande universitet och forskningsinstitut, et cetera – i högsta grad närvarande överallt, och en viktigt förklaring till landets oerhörda kraft som magnet för såväl turister som studenter och företagsamma.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Säg så här: Storbritannien är just nu ingen höginkomsttagare, men vad gör det när landet är fullkomligt svinrikt. Detta kan förstås urgröpas på lång sikt och komma att ändras – minns att Argentina var ett enormt rikt land för sisådär hundra år sedan – men det lär ta sin tid. Man märker detta på folk överallt, nästan oavsett politisk hemvist: de ångrar Brexit, på ett abstrakt, principiellt plan. Men de har ingen större brådska att rätta till misstaget.
Bokstavligt talat är livet gott också när det gäller maten, som nu oftare än förr är närodlad eller åtminstone inte hämtad från de groteska holländska mega-växthus där allt från tomater till potatis töms på smak och näring. Även fisk och skaldjur är nu närmast garanterat från iskalla, brittiska vatten.
Och då ska man veta att här håller de noga reda på djurs nationalitet, vilket blev extra tydligt för några år sedan när befolkningen i en fiskeby ställde in nyårsfyrverkerierna för att inte störa en gästande valross. När denne bjässe återgäldade hänsynstagandet genom att ligga och vräka sig i hamnen och helt obekymrat onanera inför en förskräckt allmänhet var domen i media enhällig: det var en ”skandinavisk” eller till och med ”norsk” valross. För säkerhets skull döpte de honom till ”Thor” (ja, med engelsk stavning – något säger mig att de inte tittade efter i hans pass).
Men låt oss höja blicken något. Storbritannien har ofta sedan slutet av andra världskriget haft, eller påtvingats, rollen som brobyggare över Atlanten. USA ville ha in landet i dåvarande EG för att det skulle vara amerikanernas ögon och öron – och röst – i Bryssel. När britterna sedan stod i begrepp att hålla sin famösa folkomröstning om EU-utträde 2016 hotade dåvarande presidenten Barack Obama med att de skulle hamna ”längst bak i kön” i varje handelsförhandling.
Joe Biden hatade Brexit, som han bland annat ansåg undergrävde fredsavtalet på Irland. Av alla presidenter är det bara Donald Trump som varit positiv, vilket beror på två saker: hans avsky mot EU (en skapelse han påstår har tillkommit ”för att jävlas med USA”) och hans personliga sympatier för Boris Johnson och i någon mån Nigel Farage.
Tanken var att britterna (under Tories) och amerikanerna (under Trump) skulle träffa ett nytt frihandelsavtal så fort Brexit var i hamn. Av detta blev intet, eftersom det är politiskt omöjligt i Storbritannien att privatisera och konkurrensutsätta sjukvården, och att nöja sig med vederstyggligt amerikanskt industrikött på tallriken. Ett och annat avtal har ”Global Britain”, som brexitörerna kallar det, lyckats ingå med åren, men inga kioskvältare. (Mycket har mest gått ut på att återskapa samma läge i förhållande till tredje land som man en gång hade med EU-medlemskapet.)
Men nu så. Nu rapporteras plötsligt att den nya Labourregeringen är kusligt nära att hitta Brexits heliga graal, eller att uppgå i Brexit-nirvana: ett frihandelsavtal med självaste Indien, en marknad på snart en och en halv miljard människor. Det är nästan så att man tycker synd om Johnson och de andra brexitörerna, som påbörjade arbetet. Men så orättvis är en gång för alla världspolitiken att de som varnade som mest högljutt för Brexit – Keir Starmer och hans finansminister Rachel Reeves – ser ut att bli de som får sola sig i glansen av projektets mest skinande triumf.
***
Har det äntligen börjat trilla in lite Brexitfördelar, efter snart ett årtionde av elände? Jo men kanske.
Om vi börjar på ett privat, anekdotiskt, känslomässigt plan kan jag bara konstatera att livet på de brittiska öarna är sig likt – och ganska gott. Vanligt folk tjänar inte riktigt lika bra som danskar, fransmän eller tyskar (dock givetvis betydligt mer än de stackars halvt livegna svenskarna), men det finns gigantiska gamla förmögenheter uppbyggda. Även om de tillgångarna inte syns i årsvisa jämförelser av BNP-tillväxt så är allt detta – marker, skogar, slott, herrgårdar, internationella företag, museer, globala välgörenhetsstiftelser, privatskolor, världsledande universitet och forskningsinstitut, et cetera – i högsta grad närvarande överallt, och en viktigt förklaring till landets oerhörda kraft som magnet för såväl turister som studenter och företagsamma.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Säg så här: Storbritannien är just nu ingen höginkomsttagare, men vad gör det när landet är fullkomligt svinrikt. Detta kan förstås urgröpas på lång sikt och komma att ändras – minns att Argentina var ett enormt rikt land för sisådär hundra år sedan – men det lär ta sin tid. Man märker detta på folk överallt, nästan oavsett politisk hemvist: de ångrar Brexit, på ett abstrakt, principiellt plan. Men de har ingen större brådska att rätta till misstaget.
Bokstavligt talat är livet gott också när det gäller maten, som nu oftare än förr är närodlad eller åtminstone inte hämtad från de groteska holländska mega-växthus där allt från tomater till potatis töms på smak och näring. Även fisk och skaldjur är nu närmast garanterat från iskalla, brittiska vatten.
Och då ska man veta att här håller de noga reda på djurs nationalitet, vilket blev extra tydligt för några år sedan när befolkningen i en fiskeby ställde in nyårsfyrverkerierna för att inte störa en gästande valross. När denne bjässe återgäldade hänsynstagandet genom att ligga och vräka sig i hamnen och helt obekymrat onanera inför en förskräckt allmänhet var domen i media enhällig: det var en ”skandinavisk” eller till och med ”norsk” valross. För säkerhets skull döpte de honom till ”Thor” (ja, med engelsk stavning – något säger mig att de inte tittade efter i hans pass).
Men låt oss höja blicken något. Storbritannien har ofta sedan slutet av andra världskriget haft, eller påtvingats, rollen som brobyggare över Atlanten. USA ville ha in landet i dåvarande EG för att det skulle vara amerikanernas ögon och öron – och röst – i Bryssel. När britterna sedan stod i begrepp att hålla sin famösa folkomröstning om EU-utträde 2016 hotade dåvarande presidenten Barack Obama med att de skulle hamna ”längst bak i kön” i varje handelsförhandling.
Joe Biden hatade Brexit, som han bland annat ansåg undergrävde fredsavtalet på Irland. Av alla presidenter är det bara Donald Trump som varit positiv, vilket beror på två saker: hans avsky mot EU (en skapelse han påstår har tillkommit ”för att jävlas med USA”) och hans personliga sympatier för Boris Johnson och i någon mån Nigel Farage.
Tanken var att britterna (under Tories) och amerikanerna (under Trump) skulle träffa ett nytt frihandelsavtal så fort Brexit var i hamn. Av detta blev intet, eftersom det är politiskt omöjligt i Storbritannien att privatisera och konkurrensutsätta sjukvården, och att nöja sig med vederstyggligt amerikanskt industrikött på tallriken. Ett och annat avtal har ”Global Britain”, som brexitörerna kallar det, lyckats ingå med åren, men inga kioskvältare. (Mycket har mest gått ut på att återskapa samma läge i förhållande till tredje land som man en gång hade med EU-medlemskapet.)
Men nu så. Nu rapporteras plötsligt att den nya Labourregeringen är kusligt nära att hitta Brexits heliga graal, eller att uppgå i Brexit-nirvana: ett frihandelsavtal med självaste Indien, en marknad på snart en och en halv miljard människor. Det är nästan så att man tycker synd om Johnson och de andra brexitörerna, som påbörjade arbetet. Men så orättvis är en gång för alla världspolitiken att de som varnade som mest högljutt för Brexit – Keir Starmer och hans finansminister Rachel Reeves – ser ut att bli de som får sola sig i glansen av projektets mest skinande triumf.
***
