Uppklädd i överkant

År 2001 var vi åtta personer som fick Stora Journalistpriset. Stjärnorna i gänget, som stod och vippade med diplom och amaryllisbuketter, var grävaren Trond Sefastsson och Aftonbladets Annette Kullenberg.

Dagarna före prisutdelningen hade telefonen gått varm. Fjolårets vinnare, Dan Josefsson, som hade tackat nej till priset, ville nu att vi andra skulle göra detsamma, eller åtminstone gå ut i en kampanj mot Bonniers och andra stora medieaktörer, som försvårade försäljningen av Etc i Pressbyrån. Tidningen där Dan Josefsson medarbetade.

Ingen av pristagarna nappade.

Skamlöst tog alla emot sina blomsterkvastar, ramade in sina diplom och drack mediemogulens champagne.

Dan Josefsson fick med oförrättat ärende ensam svepa sig i den Högre Moralens eleganta mantel.
Trond Sefastsson var ju Stor Grävare och behövde sannerligen ingen extra mantel. Annette Kullenberg var Konstnärligt Geni, hade aldrig frågat efter moraliskt mode.

Vi andra var inte så intressanta, men vi hade nog sett utspökade ut i den Högre Moralens kreationer.

Den Högre Moralens mantel är ett plagg som ska bäras med urskiljning av journalister. Det är lätt att känna sig uppklädd i överkant, och skulle man förlora manteln, så står man sannerligen där spritt naken.

Just nu fladdrar särken högt på Trond Sefastsson. Och det oavsett om de grova anklagelserna mot honom är riktiga eller inte.

Anklagelserna att ha tagit emot 400 000 kronor, kanske som muta för att göra reportage i TV4, och att ha anlitat en torped för att »få slut på hotelser«. Sefastsson påstår att han har tagit emot pengarna i sin egenskap av jurist med egen firma, och att han är offer för en komplott, regisserad av konkurrerande grävaren Dick Sundevall i TV8.

Oavsett skuldfrågan så har Trond Sefastsson tydligt blandat ihop sina roller – journalistens och juristens.

I början av cirkusen försvarade sig Trond Sefastsson med att »när man jobbar så här kommer man väldigt nära brottsligheten. Alla kriminaljournalister hamnar i situationen att de kommer nära de här gränserna.«

Ett anmärkningsvärt försvar. Det är frestande att dra paralleller till andra områden.

Björn Rosengren och Göran Persson kliver ledigt över gränsen mellan minister och näringslivskonsult. Erik Fichtelius överskrider gränsen mellan oberonde politisk bevakare och beroende politisk terapeut. Fichtelius fick varning av formella skäl, men friades på konstnärlig grund. Och han fick själv stå striden i medierna, ingen redaktör fick sota för att han blandat ihop sina roller. På samma sätt tycks ingen på TV4 ta ansvar för att Sefastsson blandat ihop rollerna.
Men mediebedömarna tror att både Trond Sefastsson och TV4 får svårt att klara sig ur den här härvan. Alla korten på bordet kan möjligen lindra skadan.

Trond Sefastssons eget gäng, Grävande Journalister, var snabba med att ta avstånd. På sin hemsida förklarade de att »Journalistik kan inte köpas«.

Må så vara, men journalistik kan i alla fall säljas.

Dick Sundevalls och förre kriminalkommissarien Olle Liljegrens »utredning« om Sefastsson hamnade i Aftonbladet – som lär ha betalat 750 000 kronor för materialet.

Men det gigantiska »kulturella kapital« som grävande journalister har – inte minst i presskretsar – förefaller just nu en smula övervärderat. Journalistiken som helhet har inte råd med att låta en genre dominera på det här sättet, och urarta till en intern strid mellan ett par tungviktare. Blodet stritter och möblerna välter, men blir vi klokare av det?

Det finns grävande reporterjobb med helgongloria. Det är när en oskyldigt dömd ges resning. När medierna otvetydigt står i det godas tjänst. Jan Guillou friade Keith Cederholm. Hannes Råstam och Jan Josefsson nitade postumt Osmo Vallos banemän. Dick Sundevall gav resning åt Joy Rahman, Trond Sefastsson åt Yasser Askar – båda felaktigt fällda för mord.

Heder åt deras goda jobb. Men skam åt dem som tror att den Höga Moralen helgar medlen i alla andra fall, eller att journalistikens väsen är att leka Tjuv och Polis, på grabbigast möjliga vis.
Det finns massor av läsare, lyssnare och tittare där ute som inte anser det.