Upprepar sig verkligen historien?
Vi blickar nu ständigt bakåt i tiden för att hitta paralleller till samtiden, men kan vi lära oss något av det förflutna om vi inte närmar oss historien med respekt?
Toppbild: Sören Vilks
Historien upprepar sig: första gången som tragedi, andra gången som fars.
Frasen tillskrivs Karl Marx och lär vara en kommentar till Hegels mer filosofiska tes om att alla världshistoriskt viktiga händelser upprepar sig. Karl, inte Groucho, gjorde tillägget som får oss att le.
En snabb bläddring genom dagstidningarna tycks bevisa tesen. Trumps omedvetna arbete som tjänstgörande narr kan onekligen få en att le, må vara ironiskt. Hans kroppsspråk ger associationer till stumfilmserans farser och replikerna är skruvade som hos en absurd komiker. Men den som skrattar åt Trump riskerar att kritiseras för att inte ta problemen på allvar. Och kan man vara säker på att historien upprepar sig eller är tanken ett villospår som sänker uppmärksamheten på vad som verkligen händer?
Jag gör som min barndoms tv-idol Putte Koch (när han spådde hur veckans fotbollsmatcher skulle sluta), och garderar med kryss ty uppslagsboken säger att ett skratt kan vara både medvetet och en spontan reflex. Likt Putte tänder jag en cigarill och funderar ett varv till. Är det något jag missar?
Ett av många tecken på att det är "Uro i systemet" (för att citera mina favoriter, den danska poesi- och musikgruppen Kiosk), syns i kulturdebatten som denna torra vår är full av jämförelser med det förflutna. Börsen, stormakternas förhandlingsspel, våldet – kanske befinner vi oss i en ny mellankrigsperiod som likt den förra är dömd att övergå i krig. Och Trumps tal om uppdelning av tillgångar i samband med "fredsförhandlingarna" får mig att tänka på Malta-konferensen där Europa styckades upp. Vart tog det goda Europa vägen, det som Milan Kundera hyllade som den nyfikna romankonstens kontinent.
" Drømme
Om Europa
Bomber
Uden mening
Himmel
Uden tro
Hver celle
I kroppen
Er opfyldt
Af uro
Der er uro
Der er uro i systemet"
(del av sången Uro )
Vilken kultur kan häva detta tillstånd?
Dramaten sätter för första gången upp Ernst Tollers pjäs Hinkeman som hade premiär i Berlin för drygt 100 år sedan. Hinkeman var under 20-talet en konkurrent till Bertold Brecht. Men medan Brecht överlevde nazismen, kriget och delningen av Tyskland så tog Ernst Toller sitt liv 1939. Tollers öde har präglat synen på hans verk men den sprakande 20-talsdramatiken, till vilken att Hinkeman hör, är värd att sättas upp.
Handlingen utspelas på en cirkus, det enda ställe där soldaten Hinkeman som kommit tillbaka från första världskriget kan få jobb: han äter råttor inför en fascinerad och äcklad publik som inkluderar hans fru. Cirkusen är, som i Bergmans Gycklarnas afton, platsen där människan kränks. Toller skapar en drastisk, lite skrikig teater och det borde ju passa oss som tagit sig igenom punken för att fastna hos clownparet Helan och Halvan, Trump & Musk.
Men varken regissör eller scenograf får snurr på teatermaskinen. Jag tror att felet är att man stoppar in så många referenser: till Büchners Woycek, till vår tids kultur och dessutom använder en oklar symbolisk scenografi. Jämfört med originaltexten blir det tillgjort. Ska man lära av det förflutna kan det vara bra att närma sig historien med respekt. Med andra ord: att spela originaltexten i stället för denna starkt bearbetade version.
Fast kanske kräver vår tid annan teater än fars och andra filosofer än Hegel och Marx. Min egen favoritfilosof heter Henri Bergson - i dag en överspelad storhet - vars tankar om människans inre kraft och förmåga att skapa nytt tål att studera.
Hinkeman fastnar i minnet som en stelnad grimas på scenen. Men minns att slutet på föreställningen inte är skrivet.
Toppbild. Elisabeth Wernesjö och Marcus Vögeli i Hinkemann som nu spelas på Dramaten. Foto: Sören Vilks
***
Historien upprepar sig: första gången som tragedi, andra gången som fars.
Frasen tillskrivs Karl Marx och lär vara en kommentar till Hegels mer filosofiska tes om att alla världshistoriskt viktiga händelser upprepar sig. Karl, inte Groucho, gjorde tillägget som får oss att le.
En snabb bläddring genom dagstidningarna tycks bevisa tesen. Trumps omedvetna arbete som tjänstgörande narr kan onekligen få en att le, må vara ironiskt. Hans kroppsspråk ger associationer till stumfilmserans farser och replikerna är skruvade som hos en absurd komiker. Men den som skrattar åt Trump riskerar att kritiseras för att inte ta problemen på allvar. Och kan man vara säker på att historien upprepar sig eller är tanken ett villospår som sänker uppmärksamheten på vad som verkligen händer?
Jag gör som min barndoms tv-idol Putte Koch (när han spådde hur veckans fotbollsmatcher skulle sluta), och garderar med kryss ty uppslagsboken säger att ett skratt kan vara både medvetet och en spontan reflex. Likt Putte tänder jag en cigarill och funderar ett varv till. Är det något jag missar?
Ett av många tecken på att det är ”Uro i systemet” (för att citera mina favoriter, den danska poesi- och musikgruppen Kiosk), syns i kulturdebatten som denna torra vår är full av jämförelser med det förflutna. Börsen, stormakternas förhandlingsspel, våldet – kanske befinner vi oss i en ny mellankrigsperiod som likt den förra är dömd att övergå i krig. Och Trumps tal om uppdelning av tillgångar i samband med ”fredsförhandlingarna” får mig att tänka på Malta-konferensen där Europa styckades upp. Vart tog det goda Europa vägen, det som Milan Kundera hyllade som den nyfikna romankonstens kontinent.
” Drømme
Om Europa
Bomber
Uden mening
Himmel
Uden tro
Hver celle
I kroppen
Er opfyldt
Af uro
Der er uro
Der er uro i systemet”
(del av sången Uro )
Vilken kultur kan häva detta tillstånd?
Dramaten sätter för första gången upp Ernst Tollers pjäs Hinkeman som hade premiär i Berlin för drygt 100 år sedan. Hinkeman var under 20-talet en konkurrent till Bertold Brecht. Men medan Brecht överlevde nazismen, kriget och delningen av Tyskland så tog Ernst Toller sitt liv 1939. Tollers öde har präglat synen på hans verk men den sprakande 20-talsdramatiken, till vilken att Hinkeman hör, är värd att sättas upp.
Handlingen utspelas på en cirkus, det enda ställe där soldaten Hinkeman som kommit tillbaka från första världskriget kan få jobb: han äter råttor inför en fascinerad och äcklad publik som inkluderar hans fru. Cirkusen är, som i Bergmans Gycklarnas afton, platsen där människan kränks. Toller skapar en drastisk, lite skrikig teater och det borde ju passa oss som tagit sig igenom punken för att fastna hos clownparet Helan och Halvan, Trump & Musk.
Men varken regissör eller scenograf får snurr på teatermaskinen. Jag tror att felet är att man stoppar in så många referenser: till Büchners Woycek, till vår tids kultur och dessutom använder en oklar symbolisk scenografi. Jämfört med originaltexten blir det tillgjort. Ska man lära av det förflutna kan det vara bra att närma sig historien med respekt. Med andra ord: att spela originaltexten i stället för denna starkt bearbetade version.
Fast kanske kräver vår tid annan teater än fars och andra filosofer än Hegel och Marx. Min egen favoritfilosof heter Henri Bergson – i dag en överspelad storhet – vars tankar om människans inre kraft och förmåga att skapa nytt tål att studera.
Hinkeman fastnar i minnet som en stelnad grimas på scenen. Men minns att slutet på föreställningen inte är skrivet.
Toppbild. Elisabeth Wernesjö och Marcus Vögeli i Hinkemann som nu spelas på Dramaten. Foto: Sören Vilks
***
