USA:s själ står på spel
Utgången i de stundande amerikanska presidentvalsdebatterna är kusligt oviss. Det hänger samman med att John McCains vicepresidentkandidat faktiskt har kommit att överskugga den republikanske huvudkandidaten själv.
På många sätt blir valet nu en sorts folksjälsomröstning: Barack Obamas mot Sarah Palins USA. John McCain var en gång i tiden liberal i frågor som abort och homosexuellas och minoriteters rättigheter. Med rekryteringen av Palin är det amerikanska kulturkrig som rasat sedan 60-talet, och som Obama byggt sin karriär på att mäkla fred i, plötsligt i stället på väg in i en slutstrid. Måtte Barack Obama inte tveka att slåss.
Obamas styrka är hans majestätiska tonsäkerhet under långa anföranden, inte ett ryckigt debatterande med klumpigare motståndare som lätt får honom att se arrogant och nedlåtande ut (minns Palme mot Fälldin). Skillnaden i ålder, samtidsförankring och ska vi säga fräschör kandidaterna emellan kommer å andra sidan att bli ännu tydligare än hittills (minns Kennedy mot Nixon). Men Obamas utsikter i valet beror i vilket fall mer på republikanernas populistiska Palin-offensiv än på hur det går i debatterna mot McCain.
Dessvärre är det inte bara finanskrisen som gör att USA just nu påminner om Tyskland under Weimarrepublikens sista år. Det republikanska partietablissemangets grå eminenser – en allians av förmögna och inflytelserika herrar och damer från branscherna olja, vapen, tobak, finans och läkemedel – har insett, precis som dåtidens tyska konservativa, att de behöver vulgära populister för att vinna röster till sin sak. Och dagens motsvarighet till en galen böhmisk korpral är tydligen en galen frireligiös Alaskaguvernör.
Republikanernas chanstagning med Sarah Palin är den logiska förlängningen av Nixons sydstatsstrategi från 1968, alltså republikanernas övertagande av tidigare demokratiska väljare som avskydde Kennedy och Johnson. I och med Reagan befästes metoden, och George Bush den äldre var snarare en parentetisk tillbakagång till partiets gamla förvaltande, resonerande ämbetsmannatradition. Med George W Bush lyckades det republikanska skuggledarskapet sedan ganska bra, även om man nog satte konjaken i halsen ett par gånger när skapelsen visade sig ha en högst egen vilja. Men det måste det ha varit värt, med tanke på att man genom hans redneckifiering av debatten fick arbetarklassen att rösta för en politik som så oerhört ensidigt gynnar den rikaste procenten av befolkningen.
Det viktigaste inslaget i kulturkriget vad världen utanför USA beträffar är kampen om det folkrättsliga samarbetet, rättsstatstanken och toleransen. Även här framträder demokraterna som ett slags den globala Weimarrepublikens försvarare. Mycket riktigt är deras tyngsta bidragsgivare också fackföreningsrörelsen, advokatsamfunden och medborgarrättsgrupperna. Republikanerna å sin sida hänvisar ständigt till utländska hot och kräver att USA frigör sig från internationella åtaganden på ett sätt som inte står den gamla tyska högerns hets mot Versaillesfreden långt efter.
Kanske är demokratin på sikt chanslös i ett land där machokulturen är för djupt rotad. Kanske är USA lika omoget för liberal demokrati som det av samma land »befriade« Irak. Kanske drabbas demokratin förr eller senare – precis som kulturlivet – av en massamhällets och marknadsekonomins pestsmitta. Då vinner den som skränar högst och tänker minst. Då får fascismen – vars ideologi stavas masspsykotisk revanschlystnad – sin chans. Och vilken chans den har i Sarah Palin.
Det republikanska partiet har en gång för alla sålt sin själ. Återstår frågan om resten av USA faller för frestelsen.
