Utan individer med asperger skulle vi ha färre hjältar

Det som för tjugo år sedan var något smått genant, är i dag en mycket vanlig diagnos. Asperger, numera en del av autismspektrumet, är egentligen samma typ av personligheter som förr kallades eljest, udda eller original.

Kulturjournalisten Clara Törnvall har skrivit boken Autisterna. Om kvinnorna på spektrat (Natur & Kultur) och den är väldigt intressant. Hon är själv född på sjuttiotalet och under hennes uppväxt fanns det aldrig på kartan att få något slags neuropsykiatrisk diagnos –  men hon hade behövt en. Knappt några flickor ansågs för trettio–fyrtio år sedan ha autism, skriver hon, eftersom deras symptom skiljde sig från pojkarnas.

Annat är det i dag, då barn med svårigheter att koncentrera sig i stökig skolmiljö får stöd enkom om de har någon typ av diagnos. Den forna katederundervisningen har utrangerats till förmån för mindre auktoritära och mer röriga pedagogiker, som dessvärre främst passar extroverta, socialt begåvade barn. 

Därför blir antalet diagnoser också mycket stort. Frågan är bara, och den ställs också i Clara Törnvalls bok, om det är »fel« på barnen – eller på samhället? Om det vore lugn och ro i klassen skulle ju många av de känsligare eleverna inte få koncentrationssvårigheter.

Är dagens samhälle och skola egentligen särskilt människovänliga ens för personer utan diagnos?

Autister, den högfungerande sorten, är känsliga, kreativa, tar saker bokstavligt, har svårt att förstå sig på sociala koder, störs lätt av ljud, är uppriktiga, har en stark känsla för rätt och fel samt ogillar hyckleri och falskhet. 

De sistnämnda egenskaperna är kanske de allra mest intressanta med denna typ av personligheter. Kapitlet »Grupptryck« i Autisterna (samma titel som Stig Larssons roman från 1979) tar upp hur personer med asperger har en självklar integritet, vilket ju annars tenderar att vara en mänsklig bristvara. »Personer med autism litar på sig själva och har stor motståndskraft mot grupptänkande. För dem ter det sig tvärtom ofta obegripligt hur neurotypiker kan vara så upptagna av vad andra tycker om dem. Ofta har man en stark rättskänsla.«

Clara Törnvall beskriver hur egendomligt det framstår för autisten när neurotypiska individer exempelvis ljuger om sina åsikter för att passa in, och är beredda att göra nästan vad som helst för att få tillhöra flocken.  

Hon nämner ett antal författare och tänkare genom historien som troligtvis haft någon form av autism, en av dem är poeten Emily Dickinson, en annan filosofen Simone Weil, en tredje är författaren Lewis Carroll, som skrev Alice i Underlandet. Skulle man granska Nobelpristagare och andra framstående forskare skulle säkerligen listan kunnat mångfaldigas. 

Törnvalls bok får mig också att tänka på hjälte­mod, som exempelvis dissidenter i auktoritära regimer – personer som man inte begriper hur de vågar riskera liv och lemmar, inklusive sina familjer, för att stå upp för vad de anser vara rätt. Det krävs en mycket speciell typ av karaktär och rättspatos för att offra sin egen tillvaro och trygghet på det viset. 

Kan det rentav vara så att utan individer med någon släng av asperger i sin personlighet skulle vi också ha betydligt färre hjältar av den sorten?