Utan småpartier hade vi fått konkret politik
Det som den representativa demokratin skulle förlora formellt, hade den återhämtat i verklig politik – och det med råge.
Toppbild: TT
Vad händer om MP, L, C och KD alla åker ur riksdagen?
Om samtliga fyra småpartier, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet, i valet 2026 skulle hamna under riksdagsspärren, blir en uppenbar följd denna: Uppåt var sjunde väljares val, 14 procent om vart och ett av dem får 3,5 procent, kommer inte att företrädas i riksdagen. Från den representativa demokratins perspektiv vore detta givetvis en negativ utveckling.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Men notera att detta resonemang bygger på aggregation av data (4 x 3,5 = 14); data som i själva verket inte har mycket annat gemensamt. Ty dessa väljare som i så fall inte bli representerade, utgör inte en homogen grupp.
Dessutom skulle ett utfall med alla fyra småpartier utanför riksdagen vara en helt legitim effekt av regelverket om den svenska representativa demokratin, som säger att ett parti som ska få verka i riksdagen ska ligga på minst fyra procent i hela valmanskåren, eller på minst tolv procent i en enskild valkrets. Det är sålunda avsikten att partier som inte lyckas uppbringa mer stöd än så, inte ska finnas representerade i landets parlament.
Och hittills har mig veterligen inget riksdagsparti framfört något förslag om lägre spärr. Tvärtom har en socialdemokratiskt ledamot länge drivit förslaget att spärren ska höjas till sex procent, så att det blir lättare med regeringsbildningar.
De politiska följderna av att alla fyra småpartier försvann ur riksdagen skulle bli intressanta, såväl för de kvarvarande partierna som för politikens innehåll.
Dessa kvarvarande riksdagspartier skulle anpassa sin politik för att fånga upp de väljare som röstat på de småpartier som hamnade utanför, med argumentet att deras väljare i nästa val inte skulle behöva kasta bort sin röst på ett parti som inte satt i riksdagen. Sannolikt skulle M och SD söka fånga upp KD-väljare, M söka locka L- och C-väljare samt V och S vända sig till MP-väljare. Vi skulle därmed se en förskjutning av politiken, delvis mer åt vänster bland de etablerade partierna, delvis mer åt ”fromhetshållet” för M:s och SD:s vidkommande.
Samtidigt skulle partipolitiken som helhet till sitt innehåll röra sig mot mittenfåran, såväl för det socialistiskt-socialdemokratiska blockets del, alltså V och S, som för det liberalkonservativa blockets del, alltså M och SD. På bägge sidor skulle de återstående blockkonstellationens partier för genomförandet av sin regeringspolitik inte behöva ta hänsyn till de små partiernas ofta egenartade krav.
Småpartier får som kungamakare i regeringskoalitioner ofta ett betydligt större inflytande än vad deras storlek proportionellt skulle betinga. Därtill, som jag har skrivit i denna serie tidigare, blir också den politik som får genomslag ofta en ytterkantsyttring företrädd av, även som politiker, tämligen udda figurer.
Därmed kan sägas att den formella förlusten för den representativa demokratin, att ett par hundra tusen väljare per småparti inte blir representerat i den lagstiftande församlingen, balanseras och uppvägs av två motverkande utvecklingslinjer:
De etablerade partierna skulle plocka upp centrala aspekter av dessa småpartiers programpunkter för att locka till sig deras väljare, med argumentet att dessa väljare annars skulle kasta bort sin röst på partier som förverkat sin möjlighet att ta sig över spärren. Och småpartiernas proportionella överinflytande på politiken och deras tendens att dra den i ytterkantsriktning skulle stävjas.
Totalekvationen skulle, som jag ser det, sålunda bli att det som den representativa demokratin förlorade formellt, skulle den återhämta i konkret politik och det med råge.
Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.
***
Läs även: Kärnkraft? Ett enkelt ja
