Utanför, passé och bortglömd

Jag funderar på ordet »social«. Rent etymologiskt har det med »följeslagare« att göra. Men så som det används utgör det en punkt där samhället i stort omärkligt övergår i ens närmsta omgivning.

»Dygden är social« och »all avskildhet är självisk«, skriver Philip Larkin ironiskt i sin dikt »Vers de société«. Den surmulne poeten får där en inbjudan, föreställer sig hur avskyvärt sällskapet kommer att vara, och tackar sen ändå ja, eftersom det är ännu värre att sitta hemma ensam och tänka på döden.

Det är ungefär på den nivån som jag är social också. Andra människor är ansträngande, och ofta känns det mer som en plikt än ett nöje att hålla kontakten med dem. Så nog är det tur att det numera finns så kallade sociala medier – enkla sätt att med några få ord och ett klick eller två påminna bekantskapskretsen om att man existerar och att man minns att de också gör det.

Om det alltså inte vore för att jag så klart hatar sociala medier. Facebook är (förutom en komplott för att via massiv datainsamling kommersialisera mänsklighetens privatliv) en enerverande tävling i att, med eller utan falsk blygsamhet, framställa sitt liv som roligare än det är. Plus en plattform för att sprida åsikter till andra som tycker likadant och kan bekräfta att man hade rätt från början.

Twitter är lite annorlunda. Det är ett smart sätt att marknadsföra sig själv, som tyvärr snabbt utarmar det där »sig själv« som man från början hade att marknadsföra. Där förs debatter om viktiga ting, men i form av ett flyktigt högfrekvent tjatter som får både viktigt och oviktigt att raskt försvinna bort som pipande kycklingar på ett slaktband. Twitter är ett Space Invaders med attackerande åsikter. Det förvandlar hjärnan till en talgboll i en sparvsvärm. Åtminstone en osocial hjärna som min.

Ja, jag var tvungen att ta en paus från Twitter. Så snart jag hållit mig borta ett par dagar känner jag mycket tydligt att jag kan tänka klarare och mer självständigt igen. Synd bara att alla nu kommer att glömma att jag finns.

Nåja, trött på sociala medier slog jag upp Gunnar Ekelöfs samlade dikter och hamnade på den där han talar om »Att vara social i hjärtat / ni andra som är sociala i huvudet!« Det är en ganska känd dikt. Till och med Göran Persson har citerat den, vilket nog skulle få Ekelöf att vända sig i graven. Ni vet, Göran Persson som populariserade den främlingsfientliga eufemismen »social turism«.

Ekelöf var inte socialdemokrat. »Ju starkare det sociala tvånget, dess starkare behovet att ge fan«, skrev han också. Mot folkhemmets sociala ingenjörskonst ställde han inlevelsen med dem som inte passar in i dess planer. Tiggare och flyktingar och försupna dandypoeter och sådana. Man kan tycka att Ekelöf var en oansvarig borgerlig nostalgiker utan verklighetsförankring. Men också det får väl poeter lov att vara?

I dessa dagar, då folkhemsdrömmen annekterats av extremhögern, bör man förresten se upp med vad folk menar när de pratar om ansvar och verklighet. På somliga ledarsidor talar självutnämnda »realister« nedlåtande om »idealister«. Realism betyder (om man ska göra en realistisk tolkning) i just detta fall att man vill att lite fler människor (»volymfrågan«) ska dö i Syrien eller Medelhavet eller i misär i grekiska läger, eftersom man ändå inte kan ta hit alla. Och det är kanske en tidsenlig och respektabel åsikt för en samhällsmedborgare som inte vill bli frånsprungen av den ylande flocken.

Tur i så fall att man är en otidsenlig och asocial poet som kan tillåta sig att yla åt annat och inte springa med. Som Ekelöf säger: »Hjärtat är inte en konjunktur.«

Malte Persson är författare.