Utrikespolitiken, någon?

Under det dygn som följde efter att Sveriges utrikesminister avgick diskuterades i stort sett allt – från Göran Perssons valtaktik till Laila Freivalds språkbruk – allt utom utrikespolitiken.

Tänk en presskonferens efter att USA:s eller Frankrikes utrikesminister avgått, utan färdig ersättare, där inte ett ord yppas om vare sig Mellanöstern, före detta Sovjetunionen, Nordkorea, Kina eller EU. Den stora frågan inom socialdemokratin i veckan tycktes vara vem som kan komplettera Göran Perssons laguppställning inför valet. Oppositionen och Fredrik Reinfeldt, som knappt yttrat ett ord om utlandet – utom möjligen vilka bidragsnivåer där förekommer – har inte heller tillfört mycket i sakfrågan.

Den enkla förklaringen kunde vara att Sverige är ett litet land, även i Europa. Under det kalla krigets dagar gick det att, under neutralitetens täckmantel, spela några nummer större än man egentligen mäktade med. När invasionshotet från Ryssland släppt och gammelkommunismen endast övervintrar i små udda nationer berör inte heller utrikespolitiken väljarna längre.

Men riktig så enkelt är det inte. Bara denna vecka gick Vitryssland till riggade val, en aggressiv nykommunistisk diktatur 60 mil från Sveriges gräns. Ukraina, 50-miljonerslandet i Europas hjärta, förberedde sig för ett nytt ödesval, i ett läge då inte ens Sverige stödjer den bräckliga demokratins EU-drömmar. Israel laddade upp inför sitt val samtidigt som Hamas presenterade sin ministerlista. EU höll toppmöte och George W Bush var tvungen att dementera att inbördeskrig rasar i Irak.

Svenska journalister måste rapportera om vad som händer i världen. Men det är politikernas ansvar är att visa att Sverige faktiskt har åsikter i dessa frågor, som är tillräckligt tydliga och intressanta att fråga om. Till EU:s utrikespolitik bidrar alla länder efter förmåga. Mindre nationer än Sverige har spelat en nyckelroll. Nu stundar dessutom snart det halvår då Sverige som ordförande för EU:s talan.

Denna vecka kom en liten rapport om Sveriges ekonomi från SCB. Den visar att exporten av svenska tjänster stod för en tredjedel av tillväxten. Ytterligare ett bevis i mängden på att Sverige är ett alltmer internationaliserat land med intressen och medborgare från Minsk till Phuket. I Fokus berättar svenska biståndsarbetare om hot efter Muhammedkarikatyrerna, någon månad efter att vårt konsulat i Damaskus stacks i brand. Och upprinnelsen till att Laila Freivalds fick gå var ju faktiskt just efterspelet kring dessa karikatyrer från Danmark – ett land som brutalt fått lära sig vad dysfunktionell utrikespolitik kan leda till.

Men Sverige blir inte större än våra talesmän, och taleskvinnor. När våra ledare brann för utrikespolitiken, som under Olof Palme och Carl Bildt, syntes Sverige internationellt. Då kunde vi möjligen kosta på oss att ha mindre karismatiska utrikesministrar. I dag, med två utrikespolitiskt ointresserade blockledare, behövs starka utrikesministrar och starka utrikesministerkandidater.

En stark utrikespolitiker är dock inte heller större än den apparat som backar upp den. UD är fortfarande en anakronistisk organisation där kommandolinjer och trogen tjänst går före sakkunskap. Där den vitala länken till svenskar utomlands, den konsulära verksamheten, prioriteras lägst.

Inom en snar framtid får Sverige återigen en ny utrikesminister, och efter valet kanske åter en till, som måste »lära sig hur huset fungerar«. Den nya utrikesministern bör i stället våga reformera kraftfullt och konsekvent, så att UD blir en organisation som slutar stjälpa och i stället hjälper svenskarnas sak i världen.

Sverige behöver en ny Anna Lindh, inte som vallokomotiv åt Göran Persson, utan som en stark och kunnig drivkraft bakom utrikespolitiken och med sakkunskap nog att reformera UD. Annars kommer Sverige inte bli så kort i rocken på den internationella arenan som vår storlek motiverar – vi kommer bli ännu mindre.