Vad är det för en värld vi lever i?
Byråkrater behöver vara moraliska föredömen. Det håller inte att skylla på att man bara följt regelverket.
Toppbild: TT
Hans Globke heter en intressant figur i skuggorna av Tysklands moderna historia. Han började som tjänsteman i inrikesministeriet under Weimarrepubliken och fortsatte där under nazisterna. Globke ansågs vara en duglig jurist som anförtroddes uppdraget att författa det dekret som gav Adolf Hitler diktatoriska befogenheter i mars 1933. Därefter skrev han bland annat inflytelserika juridiska yttranden om hur de antisemitiska Nürnberglagarna skulle tillämpas, samt lagtext till annan antijudisk lagstiftning. Efter kriget fortsatte han på tjänstemannabanan i den nybildade förbundsrepubliken. Karriären kröntes med tio år som stabschef och närmaste medarbetare åt Västtysklands förste regeringschef, Konrad Adenauer.
Exemplet Globke kan kännas fjärran i både tid och rum för nutida svenskar, men jag ser paralleller. En är den syn på juristerna som maktens villiga tjänare – snarare än dess gränsvakter – som är rotad här och som tagit sig uttryck bland annat i det så kallade ”lidbomeriet”. Carl Lidbom var jurist och konsultativt statsråd i Olof Palmes socialdemokratiska regering och ledde arbetet med Sveriges nya författning på sjuttiotalet. Han såg olycksbådande på lagen som ett ”instrument som används för att uppnå politiska mål.” Man kan tänka sig att Hans Globke hade ett liknande synsätt.
En annan likhet jag ser med dåtidens (?) Tyskland är en omständighet som filosofiprofessorn Per Bauhn påpekar i sin eminenta artikel: Det råder i dagens svenska statsapparat ofta stor brist på moraliskt omdöme, kombinerat med en nästan religiös vördnad inför lagar, policydokument och värdegrunder. ”Vi följde bara regelverket. Vi kunde inte agera annorlunda”, är den försvarsmur som byråkrater på alla nivåer regelmässigt gömmer sig bakom, närhelst media eller någon annan vill utkräva ansvar.
”Det är i en sådan värld som rädslan att göra fel tillåts ta kontroll över viljan att göra rätt”, skriver Bauhn. ”Paradoxalt är det nog också i en sådan värld där de stora felen kan begås, där människors liv, frihet och trygghet äventyras.”
En Hans Globkes värld, kanske. Eller Carl Lidboms.
***
Läs även: En sosse av den gamle stammen
