Vad är egentligen bananfobi?
Hur kan denna vanligt förekommande fobi gått under min radar sedan 1995, då jag för första gången arbetade som läkare inom psykiatrin?
Med anledning av den senaste tidens händelser i svensk politik, är det läge för mig att blottlägga min enorma okunnighet. Nu kanske någon invänder mot att jag är vag: jag hänvisar inte till någon särskild händelse. Men egentligen spelar det ingen roll, även om jag kommer att bli mer specifik längre fram i texten. För strikt taget händer det ju i den politiska världen allt möjligt obegripligt hela tiden, så den kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider” är ständigt aktuell.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Andra kanske invänder och tycker att det luktar lite som att jag egentligen inte anser mig okunnig, utan är ute med håven och fiskar beröm, när jag påstår att jag inte kan så mycket. Men anledningen till mitt erkännande är inte någon falsk blygsamhet. Snarare är det ett uttryck för hur obegriplig omvärlden faktiskt är.
Det var flera hundra år sedan, om ens någonsin, som någon människa med fog skulle kunna hävda att vederbörande faktiskt kunde i stort sett allt som var känt för mänskligheten. Och ny kunskap – framför allt om allt mindre väsentliga saker – produceras i accelererande takt. Inte ens Donald Trump tror förmodligen att han kan allt, även om han är helt övertygad om att han vet mer om det mesta än nästan någon annan.
Man brukar säga att ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet. Jag kommer ofta att tänka på det när jag nås av allehanda spännande nyheter. Men framför allt tänker jag nog att vissa saker vill man helst inte veta så mycket om alls.
Vi blev alla utsatta för just något sådant härförleden, när det hände sig att det mikroskopiska riksdagspartiet Liberalerna lyckades ta sig genom nyhetsspärren lika mirakulöst som det klarade sig in i Riksdagen de senaste valen. Det var ju förvisso närmast obegripligt i sig, men själva nyheten öppnade dessutom för så många nya frågor. Rykten om att det försiggått något fuffens som involverat jämställdhetsministern och partisekreteraren framkom tidigt och att detta var orsaken till deras plötsliga avgång för några veckor sedan uppkom omedelbart.
Huruvida så var fallet är något jag är helt okunnig om. Jag är också lyckligt ovetande om den tredje liberala personens delaktighet i vad som ingen vet har hänt och varför han också sedan avgick. Jag vet inte ens vem det är, vilket ingen annan heller verkar göra.
När jag funderat vidare vet jag faktiskt varken ut eller in. Det är för många frågor. Jag vet fortfarande inte varför Liberalerna bytte namn från Folkpartiet. Jag vet inte varför deras symbol ser ut som den gör. Jag har ingen aning om varför partiet profilerar sig på hårda tag, samtidigt som det inte vill ha så hårda tag. Och vad är egentligen bananfobi?
Det är just det sistnämnda som gör att jag känner mig så vilsen. Jag är ju trots allt psykiater. Jag jobbar med fobier och andra psykiska problem. Hur kan denna, enligt samstämmiga medieuppgifter, vanligt förekommande fobi gått under min radar sedan 1995, då jag för första gången arbetade som läkare inom psykiatrin?
Jag vet att jag borde ha skrivit om detta när vår tidigare jämställdhetsminister gav fobin ett ansikte för flera månader sedan, men ärligt talat var det pinsamt att visa upp en sådan flagrant okunnighet inom mitt eget område. Men nu när frågorna hopat sig och blivit ett ymnighetshorn av obesvarade gåtor, kan jag inte längre hålla tyst.
Jag får helt enkelt bekänna mina pinsamma kunskapsluckor. Jag har fått lära mig att man botar fobier genom att successivt utsätta sig för det man är rädd för. Varför plockades då alla bananer bort där ministern skulle visa sig?
Även om Freud hade fel i det mesta, har jag fått lära mig om hans tankar kring det undermedvetna. Att en cigarr oftast inte bara är en cigarr och så vidare. Kanske avgick jämställdhetsministern efter att på freudianskt vis försökt bota sin bananfobi? Kanske valde man den antika behandlingsstrategin för att – som Fokus skribent Johan Hakelius skrivit om – göra Liberalerna mer spännande än de faktiskt är? Ingen vet, allra minst jag.
Med anledning av den senaste tidens händelser i svensk politik, är det läge för mig att blottlägga min enorma okunnighet. Nu kanske någon invänder mot att jag är vag: jag hänvisar inte till någon särskild händelse. Men egentligen spelar det ingen roll, även om jag kommer att bli mer specifik längre fram i texten. För strikt taget händer det ju i den politiska världen allt möjligt obegripligt hela tiden, så den kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider” är ständigt aktuell.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Andra kanske invänder och tycker att det luktar lite som att jag egentligen inte anser mig okunnig, utan är ute med håven och fiskar beröm, när jag påstår att jag inte kan så mycket. Men anledningen till mitt erkännande är inte någon falsk blygsamhet. Snarare är det ett uttryck för hur obegriplig omvärlden faktiskt är.
Det var flera hundra år sedan, om ens någonsin, som någon människa med fog skulle kunna hävda att vederbörande faktiskt kunde i stort sett allt som var känt för mänskligheten. Och ny kunskap – framför allt om allt mindre väsentliga saker – produceras i accelererande takt. Inte ens Donald Trump tror förmodligen att han kan allt, även om han är helt övertygad om att han vet mer om det mesta än nästan någon annan.
Man brukar säga att ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet. Jag kommer ofta att tänka på det när jag nås av allehanda spännande nyheter. Men framför allt tänker jag nog att vissa saker vill man helst inte veta så mycket om alls.
Vi blev alla utsatta för just något sådant härförleden, när det hände sig att det mikroskopiska riksdagspartiet Liberalerna lyckades ta sig genom nyhetsspärren lika mirakulöst som det klarade sig in i Riksdagen de senaste valen. Det var ju förvisso närmast obegripligt i sig, men själva nyheten öppnade dessutom för så många nya frågor. Rykten om att det försiggått något fuffens som involverat jämställdhetsministern och partisekreteraren framkom tidigt och att detta var orsaken till deras plötsliga avgång för några veckor sedan uppkom omedelbart.
Huruvida så var fallet är något jag är helt okunnig om. Jag är också lyckligt ovetande om den tredje liberala personens delaktighet i vad som ingen vet har hänt och varför han också sedan avgick. Jag vet inte ens vem det är, vilket ingen annan heller verkar göra.
När jag funderat vidare vet jag faktiskt varken ut eller in. Det är för många frågor. Jag vet fortfarande inte varför Liberalerna bytte namn från Folkpartiet. Jag vet inte varför deras symbol ser ut som den gör. Jag har ingen aning om varför partiet profilerar sig på hårda tag, samtidigt som det inte vill ha så hårda tag. Och vad är egentligen bananfobi?
Det är just det sistnämnda som gör att jag känner mig så vilsen. Jag är ju trots allt psykiater. Jag jobbar med fobier och andra psykiska problem. Hur kan denna, enligt samstämmiga medieuppgifter, vanligt förekommande fobi gått under min radar sedan 1995, då jag för första gången arbetade som läkare inom psykiatrin?
Jag vet att jag borde ha skrivit om detta när vår tidigare jämställdhetsminister gav fobin ett ansikte för flera månader sedan, men ärligt talat var det pinsamt att visa upp en sådan flagrant okunnighet inom mitt eget område. Men nu när frågorna hopat sig och blivit ett ymnighetshorn av obesvarade gåtor, kan jag inte längre hålla tyst.
Jag får helt enkelt bekänna mina pinsamma kunskapsluckor. Jag har fått lära mig att man botar fobier genom att successivt utsätta sig för det man är rädd för. Varför plockades då alla bananer bort där ministern skulle visa sig?
Även om Freud hade fel i det mesta, har jag fått lära mig om hans tankar kring det undermedvetna. Att en cigarr oftast inte bara är en cigarr och så vidare. Kanske avgick jämställdhetsministern efter att på freudianskt vis försökt bota sin bananfobi? Kanske valde man den antika behandlingsstrategin för att – som Fokus skribent Johan Hakelius skrivit om – göra Liberalerna mer spännande än de faktiskt är? Ingen vet, allra minst jag.
