Vad är en äkta konservativ?

Såhär under republikanernas primärvalssäsong i USA tävlas det mycket i parad­grenen konservatism. Skrällen i Iowa, där Rick Santorum var en handfull röster från att vinna över Mitt Romney, gör begreppsfrågan akut. Santorum utmålar sig själv som en »äkta« konservativ. Vad betyder det?

Det enorma problemet med ordet konservativ är förstås att det är kopplat så starkt till rörelser i tid. Därför hette det i början av 1990-talet att »konservativa krafter« i Sovjetunionen ville vrida klockan tillbaka till kommunismen – konservatismens ideologiska ärkefiende. Därför heter det i dag att »konservativa krafter i Teheran« vill skynda på utvecklingen av kärnvapen – en vild, oförsiktig linje som rubbar maktbalansen i Mellanöstern och riskerar att leda till storkrig i hela regionen. Och därför heter det i amerikanska sammanhang att de allra ivrigaste förespråkarna för den europeiska upplysningen och de amerikanska revolutions­idealen är de »äkta« konservativa. Det som på 1700-talet var det allra radikalaste och liberalaste har alltså mognat och stelnat, tills allt som återstår är ett nostalgiskt tillbakablickande mot en svunnen tid. De liberala revolutionsåren, med alla dess enorma framsteg och mardrömslika avarter, föranledde Edmund Burke att formulera konservatismens urkund. I dag omhuldas det mesta som Burke förfasade sig över av konservatismens förkämpar.

Förvirringen är magnifik. Kanske klarnar det om man läser Mark Lillas artikel i senaste New York Review of Books. Lilla skiljer mellan konservativ och reaktionär, och dessutom mellan olika sorters reaktionära. Konservativa, menar Lilla, har inget emot framåtskridandet som sådant, bara det sker under ordnade former. Reaktionärer däremot vill vrida klockan tillbaka – somliga gradvis, andra genom att verka för en »apokalyps« som renar civilisationen från allt degenererat så att historien kan börja om från början. Hitler var i denna begreppsordning en apokalyptisk reaktionär. Kruxet är bara att det var i så fall Marx också – hans kommunistiska utopi var en tillbakagång till »urtillståndet« då alla levde i en härlig egendomsgemenskap utan klassmotsättningar, et cetera.

De riktigt unkna delarna av dagens amerikanska republikanska parti, det vill säga den allt större delen, samlas i dag under parollen »Ta tillbaka USA«. Det är en smått genial formulering eftersom den utan att säga det rakt ut kan tolkas som »åter till normaltillståndet – åter till en vit man i Vita huset«. Men hatet mot Barack Obama har absolut inte enbart med hans hudfärg att göra. Hatet handlar om att han är vältalig och välutbildad, om att han är intellektuellt nyfiken samtidigt som han genom sin blotta uppenbarelse tycks förebrå många av sina landsmän deras inskränkthet och tjurskalliga fastklamrande vid att inget finns att lära av andra länder. Så fort Obama försökt uppdatera systemen en aning beskylls han för att vara »socialist«. Och eftersom det inte verkar gå att bedriva politik i USA utan att lovorda det förgångna får Obama ideligen hänvisa till Roosevelts och Johnsons välfärdsbyggen. Det måste finnas något amerikanskt att peka på. Det måste ligga bakåt i tiden.

Kanske är det så man ska förstå konservatismen: i mer normala tidevarv är den ett slags välfärdssjukdom, ett ständigt närvarande grymtande om att allt skulle kunna vara mycket bättre om folk bara nöjde sig med att ha det lite sämre. I kristider blir den ett panikartat stridsrop för alla som hungrar efter att få hata i grupp. Den sansade konservatismen finns men den hörs inte. Hatet skränar högst.