Vad är en klok energipolitik?

Först vinterns elpriser. Sedan följderna av Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Dessa två fenomen gav inte ett direkt svar på hur en klok energipolitik ser ut, men gav en gång för alla otvetydiga svar på hur en sådan absolut inte bör se ut.

Av de svaren, och med en realistisk bedömning av de alternativ som står till buds, kan vi enkelt härleda vilka principiella grunder och vilka konkreta produktionsalternativ en klok energipolitik bör basera sig på.

Ordet ”enkelt” är valt med avsikt. Det är den genom decennier återkommande politiska dumheten och oviljan att acceptera sakernas tillstånd som har krävt komplicerade (bort)förklaringar, medan verkligheten inte alls varit särskilt komplex.

En klok energipolitik kan inte vila på en elproduktion som har starka säsongsmässiga variationer, alltså solceller. Inte heller på väder och vind – inte minst med tanke på att det ofta inte blåser alls när det blir riktigt kallt.

En klok energipolitik kan inte heller vila på att ett despotiskt styrt land kan idka utpressningsdiplomati genom att strypa vitala gas- och oljeleveranser. Eller att dessa olje- och gasleveranser måste strypas av mottagaren antingen för att minska den egna sårbarheten för utpressning, eller som motdrag mot annan utpressning.

Som Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, har påpekat, har svensk energipolitik genom en kombination av fanatism, inkompetens och önsketänkande ägnat de senaste fyrtio åren att förstöra ett tidigare fungerande högkvalitativt system för elproduktion.

Detta fungerande system byggde på en kombination av vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme, och var, på toppen av sin funktionalitet, fossilfritt till 98 procent. Det stöttades av ett världsledande elnät. Vill man gå framåt och upprätta en klok energipolitik, bör man börja med att titta bakåt på hur det såg ut när det senast fungerade som bäst.

Den som är förtrogen med politisk historia vet att irrationella beslut ofta störtat samhällen i elände och misär. I det perspektivet företer inte svensk energipolitik något undantag. Den avgörande orsaken till förstörelsen av det svenska energisystemet var en irrationell rädsla för kärnkraft.

Denna irrationalitet var så mäktig att Sverige 1987, under energiminister Birgitta Dahl, i lagen om kärnteknisk verksamhet till och med införde en paragraf, §6, som löd: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Denna ”tankeförbudslag” som den gemenligen men korrekt kallades, avskaffades först 2006.

Likväl kvarstår den förnuftsvidriga skräcken för kärnkraften inte bara i de förtida avvecklingsbeslut som vi i Sverige har genomfört och fortsätter att genomföra. Så sent som 2018 införde regeringen Löfven en lag om förbud mot att utvinna uran i Sverige. Notera att formuleringen inte är ”uranbrytning” utan att utvinna uran. Ty som regeringen formulerade sig i sitt pressmeddelande: ”Med regeringens förslag kommer det inte vara möjligt att utvinna uran ens ur det uranhaltiga gråberg som man kan få upp vid brytningen av andra mineral, säger miljöminister Karolina Skog.”

En vettig och långsiktig energipolitik tar fasta på att optimera de resurser för hållbar energiproduktion som ett land besitter för att göra det oberoende av årstider, väderlek och utländska makters nycker. Men då krävs det också att man gör sig av med den mentalitet som till och med vill förbjuda utvinning av uran från gruvavfall.

***

Klok energipolitik utgår från att energipolitik är geopolitik, att energiförsörjning är en offentlig demokratisk grunduppgift och att mycket starka intressen motverkar det allmänna bästa på energipolitikens område. Svensk energipolitik är europeisk och så kommer det fortsätta att vara. Vi blev medlemmar i unionen för 27 år sedan, något som tycks ha undgått en del både till höger och vänster i svensk politik.

De senaste åren har EU fastställt mål för att kunna uppnå klimatneutralitet senast 2050. Dessa mål bör skärpas och klimatneutralitet bör uppnås snabbare för att möta Parisavtalets krav. Sverige bör nå målet redan 2035.  Allt det var sant före den ryska invasionen av Ukraina.

Det som också var sant tidigare är att EU grundligt borde ompröva sin energiförsörjning och avveckla beroendet och importen av gas, olja och kol inte bara från Ryssland, utan också från Saudiarabien, USA, Kanada, Norge eller var som helst ifrån. De fossila energikällorna bör bytas ut mot vattenkraft, biogas, termisk energi, vindkraft och solkraft. På sikt kan dessa ersätta också den befintliga kärnkraften som kan behövas under en övergångsperiod.

I Sverige är potentialen för havsbaserad vindkraft mångdubbelt större än varje tänkbar ökning av de inhemska energibehoven; Sverige bör vara en ännu större exportör av förnybar el framöver. Tanken att exempelvis sydsvenska kommuner skulle få hindra utbyggnad är – för att tala klartext – geopolitiskt och klimatpolitiskt bisarr. Det är mycket hög tid att göra upp med det ”kommunala självstyret” i frågor av nationell och global betydelse.

Det är inte endast påskyndad utveckling av de förnybara energikällorna som är viktig, utan även att utveckla sammanlänkningen av europeiska gas- och elnät, samtidigt som lokal, decentraliserad elproduktion på alla vis befrämjas.

Förstärkt beredskapsplanering för försörjningstrygghet behöver givetvis inkludera energilager och här har både vätgas, biobränslen och batterier viktiga funktioner. Vid sidan av att säkra ändamålsenlig produktion och distribution i smarta elnät, så bör övrig energieffektivisering också ha högsta prioritet, liksom ökad grad av samhällelig styrning av energiförbrukningen.

På samma sätt som USA eftersträvar energioberoende bör EU göra det. Att kapa oljeinkomsterna från all världens diktatorer – och de allt annat än hyggliga kapitalistiska oljejättarna ­– är mänsklighetens viktigaste fråga vid sidan om att hålla kärnvapnen kvar i sina silos. Det handlar om omfördelning av förmögenheter i gigantisk skala, från toppen till alla andra.

De demokratiska staterna borde ha arbetat målmedvetet med att bryta oljeberoendet ända sedan början av 1970-talet. Tyvärr kom en hel era av kallt krig och reaktionär marknadsliberalism emellan. Denna sorgliga period, där nu en före detta tysk, socialdemokratisk, förbundskansler sitter i ett statligt oljebolags ledning i det auktoritära Ryssland, där västvärlden har berikat och beväpnat medeltida feodalfurstar i Saudiarabien och där klimatförändringarna varit väl kända under hela tiden men förnekade av oljejättarna som visste bättre än de flesta, sammanfaller i princip med mitt liv. Jag önskar en annan ordning för demokrati, fred och klimat.

Är det för mycket att hoppas att deklarationen från EU-ledarnas möte i Versailles den 11 mars i år var startpunkten för vägen till en mer upplyst ordning? En klok energipolitik i Europa vore verkligen en bra början. Det är dags att bryta oljeberoendet.

***

Läs även: Har EU-medlemskapet blivit en black om foten

Vill du ha Fokus som papperstidning i brevlådan eller endast digitalt? Välj själv – teckna din prenumeration här.