Vad är en proportionell respons när ens existens hotas?

Under de pågående krigen i Mellanöstern har termer som ”proportionell respons” eller ”att inte eskalera” varit favoriter för det så kallade internationella samfundet, när det ömsom förmanat, ömsom läxat upp Israel. 

Förhållningssättet har långa anor också i svensk politik. För drygt femtio år sedan, i början av oktober 1973, gick en allians av tiotalet främst arabiska länder ledda av Egypten och Syrien till anfall mot Israel i det så kallade Jom kippur-kriget. Det var ytterligare ett försök att göra slut på den judiska statsbildningen. Samma månad höll den svenska utrikesministern Krister Wickman (S) ett tal inför FN:s generalförsamling och poängterade angående den pågående konflikten att ”problemet inte löses genom att den ena eller andra parten demonstrerar sin militära överlägsenhet”. 

Detta alltså i ett läge där tvärtom var den israeliska krigsmaktens överlägsna förmåga, med cirka 400 000 soldater och 1 700 stridsvagnar, mot cirka en miljon soldater och drygt 3 500 stridsvagnar i fiendekoalitionen, som än en gång avgjorde att Israel inte gick under. Israel svarade sålunda inte proportionellt, utan med full kraft då dess existens stod på spel. 

En konsekvent genomförd tanke om proportionell respons skulle få absurda följder. Ta det senaste iranska anfallet mot Israel med över 180 ballistiska missiler i början av oktober detta år – den enskilt största liknande attacken under ett dygn, i krigshistorien. Tack vare Israels överlägsna luftförsvar ledde anfallet till ringa materiella skador och att en person dog av nedfallande missilfragment och en annan av stress och oro när han uppsökte skydd. 

Hur skulle då en proportionell respons ha sett ut mot denna attack? Att Israel i sin tur skickade lika många ballistiska missiler mot Iran, vars förmåga till luftförsvar är så mycket sämre, och därmed dödade många, många fler? Eller skulle den proportionella responsen ta fasta på det ringa resultatet av Irans anfall och söka begränsa sig till att det bara dog två personer i Iran? Men varför skulle Israel inte ta fasta på Irans avsikter – att döda tusentals – enbart för att dess eget luftförsvar hade förmågan att minimera skadorna från en attack? 

Israel valde att svara på ett helt annat sätt – och oproportionellt vad gäller de skador som man åstadkom. Och i det att man undvek civila mål. 

Notera att jag här inte syftar på ett annat snarlikt begrepp, med en annan innebörd: ”proportionalitet i krigföring”. Enligt den principen måste den som genomför en attack som kan orsaka civila förluster, överväga om den militära fördelen av åtgärden uppväger de civila förlusterna. De civila förlusterna får inte vara ”överdrivna” relativt den militära fördelen som uppnås, i enlighet med texten i Tilläggsprotokoll 1 (1977) till Genevekonventionen. 

Det säger sig självt att denna skrivning är fullt öppen för respektive sidas tolkningar. Det säger också sig självt att inte bara anfallaren måste kunna skilja på militära och civila mål, utan även den anfallna. Det kräver att man inte grupperar trupper eller vapen bland civila, eller att stridande styrkor uppträder utan uniform eller andra kännetecken som särskiljer dem från civila. 

Om principen om proportionalitet i krig är problematisk, är idén om proportionell respons när man har blivit attackerad, i grunden fnoskig. 

Ty ordningsmakten skulle knappast skicka fram två poliser med var sitt vapen, för att stoppa två beväpnade gärningsmän under ett pågående bankrån. Tvärtom svarar polisen med oproportionerlig större styrka, i första hand för att situationen inte ska leda till ytterligare våld och i andra hand, om våld inte kan förhindras, att det blir så kortvarig som möjlig och för att ordningsmakten ska återupprätta ordningen. 

I själva verket vill en angripare inte ha någon respons alls – han vill i stället ha fred, på sina villkor. Och det är därför som försvararen måste välja kriget. Militärteoretikern von Clausewitz klargjorde det så här för en 200 år sedan: 

"Erövraren är alltid fredsälskande (som också Bonaparte ständigt vidhöll); han skulle gärna dra in i vårt land i lugn och ro. För att förhindra honom, måste vi vilja krig och alltså även förbereda oss för det, det vill säga med andra ord: det är de svaga, de som är tvungna att försvara sig, som alltid ska vara beredda och inte bli överfallna; det kräver krigskonsten.” 

Och krig vinns inte, och frihet försvaras inte, genom att man svarar aggression med samma mynt. 

***

Läs även: Står Irans plan för Mellanöstern pall?

Läs även: Är Mellanösterns problem omvärldens fel?