Vad är meningen med livet?

Tiotusentals lik staplade i en hög i öknen. Det är monumentet han ska resa. Det är så vi måste få syn på vad bilarna, denna av människor uppfunna dödsmaskin, gör med vår civilisation.  När Jesus-Jensen med sitt vilda skägg, långa hår och sin vida rock till slut avslöjar sina planer har han nått en punkt där han inte ser andra utvägar. Hans vanliga aktivism biter inte. Att varje dag ställa sig mitt i trafikstockningen i Laguna Beach i södra Kalifornien och ropa »Stop driving!« har inte förändrat världen på något mer påtagligt sätt än att hans offentliga tilltalsnamn, till en början det milt överseende »Jesus-Jensen«, fått påhäng av det mindre försonliga »galningen«. Och folk har fortsatt att köra bil.

I Vilhelm Mobergs »Din stund på jorden« – som vi den senaste månaden kunnat lyssna på i radio,  uppläst av Iwar Wiklander – är Jesus-Jensen den mest alienerade människan. Trots att han långt ifrån är bokens huvudperson träder han fram ur boksidorna, skarp och tydlig, fullkomligt igenkännbar i vårt eget nu, med sina magnifikt bisarra aktionsplaner.

Moberg skrev sin bok under Kubakrisens apokalyptiska veckor i oktober 1962, men Jesus-Jensen möter vi inte bara dagligen i verkligheten, utan också i litteraturen. Det storslagna primalskriet, gestaltandet av egen ångest präglar de böcker som brukar gå under beteckningen autofiktion.

I huvudpersonen i »Din stund på jorden«, svenskemigranten Albert Karlsson, möter läsaren ett annat sätt att handskas med det förvirrande öde det innebär att vara människa. Ett sätt som är ganska långt ifrån vad sociologen Roland Paulsen lyfte fram som hoppingivande litteratur i en artikel om den psykiska ohälsan (DN 5 maj): den såriga bekännelsen. Snarare ligger det närmare det Kerstin Ekman talade om i sitt tal i Svenska Akademien nyligen: den benådade författarröstens gestaltade livserfarenhet. Att läsa Moberg är – har ju Agnes Lidbeck skrivit – som att sköljas av friskt vatten. Albert Karlsson gör bokstavligen just det varje morgon, när han på stranden framför sitt hotell i Laguna Beach låter Stillahavsvågornas kalla vatten vräka sig över hans lekamen och svepa bort dåsigheten i honom. Karlssons sista bostad är detta hotellrum, med jordklotets stora eviga hav utanför ena fönstret, och gatans larm, bilarna, Jesus-Jensen och fastighetsbyråerna utanför det andra. Mycket lite tyder på att Karlsson känner sig mer hemma i civilisationen än Jesus-Jensen, men i minnet återvänder han till sina födelsetrakter, till de porlande bäckarna och enbuskens småländska mylla. Karlsson försöker förstå sitt liv, och meningen med det, med hjälp av självreflektion och minnen, det psykologer skulle kalla identitetens klassiska fästpunkter.

Romanens huvudperson bearbetar en avgörande händelse i sin barndom. I minnena av de händelser och samtal som förts mellan syskon, mor och far hörs ett tonfall som är annorlunda; oavsett ställning i familjen eller samhället framträder röster som grubblar på livet och döden, människan och naturen, meningen med allt.

»Din stund på jorden« läses inte bara i radion. Den har ofta spelats på teatern de senaste åren, senast på Göteborgs stadsteater i höstas. SVT:s filmatisering av boken går att se på Play. Jens Liljestrands hyllade biografi över Vilhelm Moberg ligger på framträdande plats i varje bokhandel, och är alltid utlånad på biblioteket. Man börjar nästan misstänka att vi börjar inse att vi behöver sköljas av det där kalla vattnet mycket mer än vad vi anat. <