Vad är problemet med Alliansen?

De senaste månaderna har Alliansens kvarlevor grävts ner ett par gånger i veckan. När dödgrävarna vänt ryggen till har matjorden börjat röra på sig och en hand stuckit upp. Gång på gång. Varken träpålar i hjärtat eller silverkulor har riktigt hjälpt.

Till sist kom ändå ett slags officiell dödförklaring: Ulf Kristersson meddelade att Alliansen inte finns om Centern och Liberalerna i praktiken blir del av en socialdemokratisk regering.

Det lät rimligt. Och om Alliansens ledare säger att den inte finns måste det väl vara över?

Nja.

Både Liberalerna och Centern har försökt att mildra Kristerssons bittra nekrolog. Den främsta drivkraften är självbevarelsedrift: har man spräckt Alliansen vill man helst inte erkänna det. Sådant kostar i allmänborgerliga sympatier. Men försöken att övertyga om att den döde i själva verket bara slumrar, är inte bara taktik.

Alliansens partiledare har tappat förtroendet för varandra, det är rätt tydligt. Ulf Kristersson och Ebba Bush-Thor är undantaget, men de känner sig djupt svikna av Annie Lööf och Jan Björklund. Annie Lööf och Jan Björklund anser å sin sida att de utsatts för hämningslösa hatkampanjer med hemvist bland moderater och kristdemokrater. De menar dessutom att Ulf Kristersson var alldeles för snabb med att koka ner Alliansen till en tvåparti-regering med fyrpartistöd.

Kanske en aning märkligt eftersom de båda mittenpartierna har propsat på just en sådan lösning på den vänsterkant de valde i stället, men allt är inte logik inom politiken.

Förtroendet mellan Annie Lööf och Jan Björklund är inte heller det bästa. I den första vändan med Socialdemokraterna ledde Annie Lööf Jan Björklund långt längs vänsterstigen. Det kostade Björklund en hel del internt. Sedan hoppade hon plötsligt av, utan att ha förankrat det med Björklund. Där stod han med sitt splittrade parti.

Sådant glöms inte i politiken.

Men – det är här Alliansens odöda kvaliteter dyker upp – Alliansen är något mer än sina parti-ledare.

Alliansen började med en överenskommelse på partiledarnivå men blev snabbt ett allt finmaskigare nät. Det var på så sätt ett mycket framgångsrikt förbund. I regeringsställning lärde sig ministrar ur olika partier att spela i samma lag. Somliga bättre än andra, men i huvudsak anmärkningsvärt friktionsfritt. I riksdagens utskott blev alliansledamöter i regel så samkörda att det ibland var svårt att se var det ena partiet slutade och det andra började. Den här samstämmigheten ledde i sin tur till att allianspolitiken blev alltmer enhetlig och allt mind-re en kompromiss som ingen var nöjd med. Vilket i nästa led möjliggjorde än starkare personlojaliteter i utskotten.

Ute i landet skedde en liknande process. Efter förra årets val har antalet kommuner med alliansstyre växt rejält, de blocköverskridande styrena ligger på ungefär samma nivå och vänsterstyrena minskat kraftigt.

Bara på partiledarnivå är Alliansen i verklig kris.

Nu, när riksdagen kommit tillbaka efter jul och nyår, tyder inget på att det kommer att fun-gera särskilt mycket annorlunda i utskotten än det gjort tidigare. Alliansföreträdarna är fortfarande politiskt och personligt samkörda. Det avtal Centern och Liberalerna skrev med Socialdemokraterna är ingen ersättning. Det bygger inte på att mittenpartiernas ledamöter ska ha långa och intima överläggningar med socialdemokrater och miljöpartister. Snarare tvärtom. Det här samarbetet bygger inte på förtroende, utan på misstroende. Centern och Liberalerna talar om sin roll ungefär på det sätt som en förmyndare eller övervakare talar om sin. De ska tvinga Socialdemokraterna att, mot sin vilja, driva högerpolitik.

En sådan relation kan inte ersätta den som finns, finmaskigt levande, inom Alliansen.

Politik handlar ytterst, som det mesta, om personrelationer. Det är det som gjort att Alliansen lagts till vila i spalterna, när partiledarrelationerna surnat. Men det är att bortse från att personrelationerna inom Alliansen är mycket bredare och djupare än så. Det är kanske här Annie Lööf gjort sin stora kalkylmiss: att gå i konflikt med Alliansen, utan att erbjuda en annan gemenskap, är att ta en väldig risk. Det är att gå i konflikt med det egna politiska vardagsarbetet i riksdagsutskott och kommuner.

Jag väntar en aning med att gräva ner Alliansen.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här.