Vad är vi så rädda för?
Högerväljare och vänsterväljare drivs båda av rädsla – men för helt olika saker. Medan vänstern fruktar abstrakta hot, oroar sig högern för de konkreta.
Toppbild: TT
Efter en djupt framtidspessimistisk valrörelse, är det kanske dags att sortera lite bland rädslorna. Vilka är rationella, i det att de varnar för reella hot som det går att göra något åt? Och vilka skapar bara meningslöst obehag? Att vara rädd för allting tynger ju bara.
En märklig – och irrationell? – sociologisk omständighet är att till synes okopplade politikområden ger olika utslag på rädsloskalan till höger och vänster. I Valu (SVT:s vallokalsundersökning) pekar rödgröna väljare ut klimat, jämställdhet, social välfärd och välfärdsvinster som viktiga frågor. Till höger: energi, lag och ordning, invandring, försvar.
Skillnaderna är stora.
Men varför är en person som är mer skraj för brott mindre skraj för global uppvärmning och vice versa? Borde inte framtidsrädsla i en samhällssfär snarare samvariera med rädsla i andra sfärer? Och vad har välfärdsvinsterna med, säg, invandring att göra? Och borde inte framhållande av klimatets och kärnkraftens betydelse korrelera, i stället för att vara kontraindikativa?
Själv vill jag att mina åsikter ska vara sakligt grundade. Men i fråga efter fråga tiltar jag höger. Då måste jag i ärlighetens namn fråga: tycker jag så här bara för att det är ”rätt”? Eller handlar det också om identitet, om fåfängt puts på personan rent av? Jag trivs bäst som motvalls kärring. Som när jag går emot feminismen, eller spelar ner klimathotet mot alarmistbekanta. Och i vilken mån styrs jag av irrationella rädslor?
Idén att vi ”högertiltade” skulle vara mer rädslostyrda tog fart för tiotalet år sedan, efter påvisade kopplingar mellan konservativa attityder och en starkare reaktion i hjärnan på bilder av hotfulla och äckliga saker. (Sa jag att Donald Trump är germofob?) Var man höger var man alltså osunt förändringsobenägen och upptagen av säkerhet/trygghet. Troligen xenofob och obrydd om mänskliga rättigheter… Rätt oskön, med andra ord. Medan kulturkrigets vänstersida stod för förnuftet.
Men häromåret presenterades en studie ledd av Mark Brandt, psykologiprofessor vid Tilburguniversitet i Holland: ”The association between threat and politics simultaneously depends on the type of threat, the political domain, and the country.”
Här gavs en mer splittrad bild än tidigare studier, som dels lutat sig tungt mot ett enda land, USA, dels mest handlade om våldshot. Brandt-studien utgick från data från World Values Survey och omfattande 56 länder. Den behandlade betydligt fler hotbilder, till exempel hälsa, arbetslöshet, fattigdom och samhällsövervakning.
I korthet: Hotbilderna sorterade sig så pass komplext, att teorin om en mer rädslostyrd höger faller. Däremot finns en vänster/högerdimension i vad man är rädd för. Är man höger i kulturkriget betonar man våldshotet. Om man är vänster i ekonomiska frågor, uppmärksammas ekonomiska hot. Helt logiskt. Vänsterväljare är ju i snitt fattigare.
Jag vill här lägga till en egen spekulation: högerväljare är mer upptagna av synliga och konkreta hot. Ett krossat butiksfönster, kulor som viner över lekplatsen, en skenande lastbil på Drottninggatan, ryska tanks i Ukraina – allt detta syns ju så tydligt. Men för att klimatet ska utgöra ett hot, måste värmeböljor och stormar fångas in i framtidsmodellering och statistik som nästan bara forskarna begriper. På egna landstället är ju naturen som den alltid varit – skiftande!
Även vad gäller andra ”vänsterhot” är abstraktionsnivån högre. Ekonomisk ojämlikhet syns mest som förändrad gini-koefficient. (Förutom tiggarna, men de är ju en högerfråga.) SD:s eventuella stämplingar mot demokratin syns inte i naziuniformer utan i fylletweets och gamla partidokument. Metoo-övergrepp utförs sällan på gator och torg. Ojämnt uttag av föräldrapenning skapar inte upplopp.
Om vi nu kopplar på en traditionell vänster/högerskillnad i synen på politikens roll, ser vi att vänsterhoten lånar sig till politisk omdaning av samhället. Medan högerhoten främst kräver nattväktarstat, pockar vänsterhoten på grön omställning, breda jämställdhetssatsningar, isolering av 20 procent av väljarna, utsvältning av kulakerna etcetera.
Laissez-faire mot interventionism.
En alternativ tolkning: Vi till höger är lite för dumma för att begripa hot som inte direkt utspelar sig framför ögonen. Eller så gör vi det, men misstror de institutioner som ska rätta till saken.
Hur som helst. Såväl till vänster som höger bör vi besinna att våra rädslor – födda ur ett urgammalt biologiskt informationssystem kopplat till social och fysisk överlevnad – ibland ger rätt dålig kompassriktning i politiken. Man kan bli ödmjuk för mindre.
***
Läs även: Män röstar på Mars och kvinnor på Venus
