Vad gör jag här?

Vad är det som händer, hur ska det här gå, vem är jag, och varför; visst blev jag häpen när en favoritkrönikör (pga den underbara och underfundiga kverulansen) kontaktade mig, på ett modernt sätt dessutom: via e-post (ett mediescoop i sig: Johan Hakelius har slutat med frimärken). Och frågade om jag ville skriva kolumner. 

I tidningen Fokus. 

(Märker ni hur jag misshandlar språket: parenteser, barnsliga förkortningar, inskjutna satser, KOLON, onödiga punkter, till och med semikolon i stället för frågetecken, en enfaldig radmatning, strax en divis – allt för att göra intryck.)  

Fokus har alltid haft tuffa skribenter. Liksom tidningen alltid varit tuff. (Nästan. Undantag skedde i slutet av 10-talet när Claes De Faire var chefredaktör, fråga mig inte varför, jag läste inte Fokus då.) 

Fokus har länge gått vid min sida, inte olikt Döden. Tidningen gled upp i vänsterfilen som en hybrid-Toyota Prius i december 2005 när jag satt på Östgötakällaren och dränkte någon generiskt ungdomlig sorg i wienerschnitzel och Falcon Export. Det var kring jul. Och snön föll. Annars minns jag mest månaden som slaskig och beige.  

Jag var hemkommen från några år som korrespondent i New York och saknade dunsen av Time, Newsweek, New Yorker och New York Magazine hemma på East 7th Street. Abstinens. De svenska dagstidningarna var ointresserade av fördjupning och nya perspektiv. Då också. Livet kändes tomt och meningslöst. 

På en gata av guld kom så Fokus. Tror mig minnas att Fredrik Lindström skrivit en text om sekter och Madelaine Levy spanade kring listmani. Laila Freivalds var placerad på förstasidan. Eller var det Thomas Bodström? Svårt, det var längesen, men omslagen var alltid fula eller hade en socialdemokratisk minister på ettan, eller Fredrik Reinfeldt. Innehållet var dock klart bra. Klass. Smart. Tuff. 

Fokus påminde mest om Newsweek och hade startats av två herrar vid namn Martin, Karin Pettersson och några till. Redaktionen jobbade hårt på, och lyckades vanligtvis, att vara konsekvensneutral och öppensinnad. Men där fanns en vänsterlutning, inte bara i hybridbilsklimatfrågor. En av de två Martin blev senare höjdare i Centerpartiet och Karin Pettersson återgick till socialdemokratin som chef för först ledarredaktionen och numera för kulturredaktionen på Aftonbladet. I dag har Fokus i takt med tiden blivit högerlutande.  

Så vad gör jag här?  

Är jag Jon Åsbergs lilla bitch till vänsteralibi?  

Som när Peter Wolodarski då och då tillåter ett högeralibi av typen Alice Teodorescu Måwe eller Jörgen Huitfeldt? Eller Aftonbladet anlitar … hm, det här var svårt, för att inte säga omöjligt … Britta Svensson? 

Är jag ens vänster?  

Det är nu inte den väsentliga frågan. Frågan är: Är jag tuff? 

Tuff tidning. Tuffa skribenter. Högdragna. Sofistikerade. Snorkiga. Orädda. Överlägsna. Paddiga. Roliga.  

Fokus må vara den allra sista gammelmediaprodukt som hann skapas innan journalisternas åsiktsmonopol rasade samman, men Fokus har aldrig varit rädd för internet. Andra gammelmedier under dessa snart 20 år har varit vettskrämda. Mediedrakarna produceras numer av HR-avdelningar och utvärderas av Kundtjänst. Det anses inte hållbart att få ens enstaka offentliga klagomål.  

Samtliga medarbetare måste därför vara folkpartister. Låt mig säga en grej om den saken: det blir inte roligt. 

Sånt tjafs har Fokus vanligtvis gäspat åt och anlitat friska pennor med fuckoff-perspektiv. Förstås Sveriges främsta politiska reporter, Torbjörn Nilsson, idag på Svenska Dagbladet, men så långa drapor om komplicerat väder och regnig politik är lite svårt för mig, jag har läst maximalt 4200 tecken, tidningens kolumnister – de tuffaste i Sverige.  

Nu har Fokus av någon anledning övergivit den framgångsformeln. 

För nu är jag här. 

Jag är inte tuff. 

Eller är jag tuff? 

Vet inte.  

Hör du hur osäker jag är? Noll Thomas Gür. Noll Susanna Popova. Noll Anna Björklund. Noll David Eberhard! 

Om jag haft minsta självaktning skulle jag ha tackat nej till att bli medlem i en klubb som vill ha mig. Men erbjudandet kom oemotståndligt lägligt, exakt som jag återigen läste Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Jag mindes att jag länge vetat vem som mördade Olof Palme. Eller ”haft en stark känsla”. 

Alla andra blaskor har genom åren refuserat den texten. Väl mött i nästa kolumn. Sanningen kräver en tidning som är tuff.  

***

Läs även: Demokratins dödgrävare

Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era