Vad gör vi nästa gång vi behöver Ungern?

För inte så länge sedan, i slutet av februari i år, stod statsminister Ulf Kristersson på en presskonferens i Budapest tillsammans med premiärminister Viktor Orbán och förklarade att han inte tänkte ”recensera Ungern”. Det var svalare ord än Orbáns deklaration om att Ungern och Sverige som blivande allierade inom Nato var ”redo att dö för varandra”, men genom att Kristersson ändå ödmjukade sig en smula för sin ungerske motsvarighet kunde han till slut säkra den sista nödvändiga ratificeringen av Sveriges Natoansökan. 

I den stunden trodde åtminstone jag, att vi hade sett det sista av den tanklösa svenska utrikes- och säkerhetspolitik som inte bara hade försenat landets anslutning till Nato, utan också i allmänhet varit till förfång för Sveriges intressen under en lång följd av år; en politik som framför allt byggde på den moraliska njutningen i att just ”recensera” andra länder offentligt. 

Jag förutsatte, att svenska beslutsfattare hade insett de potentiella kostnaderna av att lägga sig i staters interna angelägenheter och lärt sig läxan att svinhugg går igen. Men icke. 

Jessica Rosencrantz första initiativ som nyutnämnd EU-minister är att kräva att unionen antar vad hon kallar en ”active rule of law policy” med udden riktad mot Ungern. ”Ytterst handlar detta om det ungerska folket”, säger Rosencrantz till Dagens Nyheter: ”Jag vill att människor ska leva i ett sammanhang där rättsstatens principer respekteras.” 

Om Viktor Orbáns regering inte börjar leva upp till Rosencrantz föreställningar om en rättsstats förpliktelser mot sina medborgare vill hon helt enkelt stoppa framtida utbetalningar av EU-bidrag till Ungern. 

Rosencrantz svenska politikerkollegor i Bryssel sjunger samma sång. Det enda som Sverigedemokraternas tongivande Europaparlamentariker Charlie Weimers vill säga om Ungerns pågående ordförandeskap i EU:s ministerråd ”är i kritiska ordalag” och Miljöpartiets toppnamn Alice Bah Kuhnke skäller Orbán, låt vara mer väntat, för att utnyttja ”demokratins möjligheter till sina fascistiska idéer”. 

Dessa utspel kommer inte ens åtta månader efter det att Ulf Kristersson nätt och jämnt läkte den såriga diplomatiska relationen mellan Sverige och Ungern. Hur tänker hans EU-minister och den svenska kontingenten i EU-parlamentet? 

Förmodligen anser de, att det numera är riskfritt att kritisera Ungern och i förlängningen andra stater som de ogillar. ”Sverige har ju kommit med i Nato! Nu behöver vi inte låtsas vara lyhörda för allehanda populister längre.” 

Men det är ett misstag att tänka så, i synnerhet när det gäller Ungern. Om Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet i november, kan man inte utesluta att Ungern blir en med USA nära allierad och kanske till och med den nya administrationens ombud i Europa. Då kommer det att spela roll vad Ungern anser om Sverige, som i olika försvarshänseenden har gjort sig beroende av USA och amerikansk materiel. 

Mer allmänt kan man till exempel på Regeringskansliets hemsida läsa, att ”alla beslut i Nato fattas med konsensus vilket innebär att samtliga Natos medlemsländer måste vara överens för att ett beslut ska kunna fattas”. 

Det förefaller alltså som om nya medlemsstater inte är det enda inom Nato som Ungern får vara med och besluta om, och kan lägga veto mot. I förlängningen kan det bli viktigt att Ungern röstar som Sverige vill fler gånger. 

Jessica Rosencrantz tror antagligen att EU och Nato är olika stuprör, och att konflikter inom ramen för den ena organisationen inte påverkar det mellanstatliga umgänget i den andra. Men för Ungern, liksom för de flesta nationalstater, finns bara den realpolitiska kampen: för oss eller emot oss. 

Om den svenska regeringen menar allvar med att bedriva en utrikes- och säkerhetspolitik som i första hand är bra för Sverige – som både statsministern och utrikesminister Maria Malmer Stenergard har uttryckt sig – måste den avstå från varje form av aktivism. En liten stat som Sverige kommer, realistiskt sett, aldrig att kunna påverka utvecklingen i Ungern eller något annat land där liberala rättigheter skenbart förtrampas. Varje gång vi försöker tar vi risken att behöva äta upp det senare och smila in oss hos den som blivit tillrättavisad. 

Frågan är om det tricket fungerar lika bra på Ungern en andra gång. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa