Min döda moster frågade: Vad hände med änglahåret?

Det blev snö den julen också, som för att lugna folk. Den lade sig tung och tjock – temperaturen var strax under nollan – över årets samlade bråte. Över munskydd och regeringskriser. Över klimatlarm och patronhylsor. Men hysterin kunde den inte riktigt skyla. Man skulle kunna säga att det snöade falskt.

Med all sannolikhet var det någon som sade, eller snarare skrev, just det någonstans på någon av nätets alla burleskscener.

Inget förblev osagt längre. Inget fick bara vara. Det var en del av hysterin.

Jag antar att jag skulle ha kunnat börja den utlovade julberättelsen just så, men inledningen gav ingen genklang inom mig. Ingen annan gjorde det heller. Tolv timmar kvar. En julberättelse duger inte mycket till om den lämnas ett par dagar för sent. Fru och barn var redan i Skåne och väntade mig inom ett dygn.

Jag famlade efter en grundton, utan att veta vad den var. Kanske famlade jag efter ett minne, falskt eller sant, eller trygghet, eller gemenskap, eller rent av glädje. Allt sådant som folk i allmänhet famlar efter när det är jul. Jag fann bara kulisser. Det var inte bara snön som var falsk.

Den formuleringen fick mig också att stöna. Allt verkade högtravande och krystat. Men nu var det som det var.

Världen var på väg att gå under, det rådde det brett samförstånd om. Det gällde bara att bestämma sig för om det var klimatet, eller invandringen, eller pandemin, eller vaccineringen, eller något annat, som hotade civilisationens fortlevnad och mänsklighetens existens. Ur samförståndet växte dels en förbittrad, grälsjuk falsett mellan de olika eskatologiska valen, dels ett lojt bakvatten för dem som trots allt inte trodde att Fenrisulven var på väg att sluka solen. Över det bakvattnet vilade en moralisk smog. Inget var mer oförsvarligt än att inte larma. Då mälde man sig direkt ur den aggressiva gemenskapen.

För första gången på tjugo år önskade jag att jag inte hade slutat röka. Då hade jag åtminstone kunnat gå ut och köpa cigaretter. Jag drog på mig rocken — den var så ny ur förvaringen att den fortfarande luktade malmedel, illegalt infört från Turkiet — och gick ändå.

* * *

Det var fler som närmade sig deadline. På Karlaplan stod Skogis gransäljare och sökte ögonkontakt med säsongens sista eftersläntrare. I ett och annat butiksfönster var omskyltningen inför rean redan i gång. Folk rörde sig på det märkligt dubbla sätt som efter ett par år hade börjat bli normalt. Å ena sidan armbågshälsningar, spridda munskydd och ett och annat skräckslaget ögonkast. Å andra sidan en tillkämpad normalitet, som om återkommande presskonferenser där statsministern ålade medborgarna att tvätta händerna och stanna hemma, var något alldeles självklart.

”Social distans” hade det fått heta i Sverige, fast det egentligen handlade om fysisk distans. Nästan ingen hade noterat skillnaden. Hur knyter man an till evangeliets glädjebudskap i ett land där skyltar med texten ”avstånd = omtanke” verkar vara en lättnad för många?

Jag vet inte vart jag var på väg. Det mesta var gjort. Julklapparna hade skurits ned till ett minimum det här året och för en gångs skull verkade alla hålla sig till det. Julmaten, som drog åt det franska och italienska, var redan inköpt. Det enda jag kunde komma på var att klippa mig.

En gång i tiden hade mina frisörbesök varit lika schemalagda som mina kolumner. Nästan lika dyra, också. I närmare 20 år var det bara Bobo, en Stockholmslegend, som var betrodd med mitt hår. Men så blev den kala fläcken större, de kreativa möjligheterna begränsade och fåfängan förtvinade. De senaste fem åren hade det blivit allt längre mellan ansningarna och vem som helst med en ledig stol och en slipad sax fick en chans. Inte sällan två om det gick fel första gången.

Under en period hamnade jag ofta i källaren under PK-huset där killarna, antagligen assyrier, prydde väggarna med Elvisbilder och lyckades rätt bra med att kamma upp sina egna långa luggar i vad kännarna kallar Pompadour. Men nu tittade jag in genom skyltfönstret i en stor lokal med kanske tio frisörstolar och en hörna för yogakläder. Det var tomt.

* * *

”Ska vi tvätta?”, frågade frisörskan utan att vänta på svar. Frisörer väljer pronomen och skiljetecken på samma sätt som läkare, som aldrig menar ”vi” och sällan frågar på riktigt. Hon hade också sina rötter någonstans i Mellanöstern, men nu antagligen norrförort, snarare än Södertälje. Kajalen var lagd med säker hand, lösögonfransarna tjocka och handlaget bestämt. Hon hade ett munskydd på armen, blåa sidan utåt, men satte det inte på sig. Ur högtalarna raspade sig Chris Rea hem till jul, avfart för avfart.

Redan under handduschen slöt jag ögonen och kände hur jag började sjunka på ett behagligt sätt. Hon fick fråga mig två gånger innan jag försäkrade att vattnet inte var för varmt. Vi bytte stol, jag sade något tövande oinspirerat som svar på vad jag förväntade mig. Händerna trasslade in sig i klippkappan, men jag fick av mig glasögonen och i och med det var ansvaret helt och hållet hennes. Närsynthet kan vara en välsignelse framför en frisörspegel.

Hon försökte småprata lite, men fick mest grymtningar till svar. Jag sjönk igen, så förbehållslöst jag kunde med tanke på att jag hade en uppgift att lösa. Men även om jag hade hoppats, var det inte julberättelsen som kom till mig. Det var Lars Gustafssons ”Windy berättar”.

Det är dryga tjugo år sedan Gustafsson nedtecknade Texasfrisörskan Windys monolog, medan hon putsade ”professorns” hår. En bagatell, kan man tycka, men också ett gott exempel på hur Lars Gustafsson nästan alltid lyckades få sitt sirliga språk att låta alldeles naturligt. Man kan med lätthet läsa någon av hans senare romaner, sugas in och fångas, för att, när man är färdig, inte alls kunna svara på vad boken egentligen handlat om. I det fall den nu handlar om något. Och ändå blir många av berättelserna kvar någonstans i hjärnans vindlingar och anmäler sig överraskande vid udda tillfällen.

Som Windy gjorde nu.

Hon kan tala med de döda, Windy. Nu, får man anta, även med sin skapare ”professorn”, som gick bort för drygt fem år sedan. Vad de talar om kan man undra, för professorn säger knappt ett ord i själva romanen. Han är bara öronen under kalufsen. Jag sade inte heller något och efter ett tag tyckte jag att Windy talade även till mig, som om hon omlokaliserat från Austin till Östermalm. Orden föll mjukt och allt mindre distinkt, tills de försvann i bakgrunden och blev till en svag påminnelse, som ljudet från en trafikled på ett par kilometers avstånd.

* * *

Det var hostan som väckte mig. En hosta av det slaget som brukade vara vardag, innan varje kroppsfunktion betraktades som en potentiell hälsofara och rökning fortfarande hörde till livets glädjeämnen. Jag tittade upp, för just det här ljudet var lika karaktäristiskt som en DNA-träff, men jag hade inte hört det på över 30 år. Och visst var det moster Signe – min farmors syster, för att vara exakt - som satt där i stolen bredvid, med håret blåskiftande och ondulerat, blommig klänning och kalkonhals.

Hon tittade på mig med ögon som säkert hade kallats fräcka när hon var ung. Cigarillen mellan högerhandens långfinger och pekfinger hade en askpelare som tycktes hållas uppe av ett gravitationsgäckande mirakel.

Jag var på vippen att förklara för henne att det inte gick för sig att röka inomhus längre, men hejdade mig. Man hälsar inte en död släkting, efter flera decenniers frånvaro, på det sättet. Förresten borde det väl röra sig om rättsvidrig retroaktivism att avkräva sedan länge begravna att följa våra regler.

Moster Signe hann under alla omständigheter först. Hon log lite snett och gjorde en gest med cigarillen i riktning mot mitt huvud, så att askpelaren trillade av.

— Vad hände med änglahåret?

Jag hade varit näst intill vitblond och långhårig när hon såg mig växa upp.

— Det … äähmm … , sade jag och letade som om det fanns något att förklara. Hon föregrep mig igen och gick rakt på sak:

— Det du har glömt är att julen alltid har fått slåss för sin existens. Folk är inte gjorda för jul, egentligen. Det är därför de längtar så efter den. Om du tycker att folk är tokiga nu, skulle du ha varit med under kriget. Eller för den delen under sjuttiotalet.

Det var först nu jag såg att moster Signe hade den gamla tomtemasken liggande i knäet. Bomullsskägget var tufsigt, precis som det hade varit redan då, när hon skötte klapputdelningen för oss barn. Ögonspringorna gapade svarta, lika otäcka som de varit när jag råkat hitta masken i sin säsongsgömma på vinden.

— För dig var det en idyll. För oss andra var det en allt blekare variant av de jular vi mindes. Det enda vi såg växa år från år var krämporna och konflikterna. Folk blev allt mer obegripliga. Julen kom inte av sig självt. Den var inget man väntade på. Den var något man skapade.

Hon hostade igen och lät vänsterhanden löpa över den ut-och-invända fårskinnspälsen som hängde på stolskarmen. Tomtens päls. Den hade jag inte sett på åtminstone fyrtio år. Jag försökte hitta något att säga, men misslyckades. Någonstans i bakgrunden rullade ekonyheterna.

Kalle Anka skulle skjutas fram fem minuter. SJ ställde in tågen. En batterifabrik kanske skulle öppna i Svenljunga.

— Nej, nu har jag inte tid att småprata med dig längre. Irma och flickorna väntar med kortlek, bridgeblandning och whiskey.

— Har Irma fortfarande bara ett ben, frågade jag och undrade samtidigt om det verkligen var den viktigaste frågan, nu när jag äntligen återfått fattningen.

Moster tittade på mig med lätt höjda ögonbryn. Hon log fortfarande, men svarade inte.

— God jul, sade hon.

— Det är upp till dig, lade hon till. Och sedan var hon borta.

* * *

Jag måste ha ryckt till, för frisörskan tog ett steg tillbaka. Hon höll mina glasögon i skalmen mellan tumme och pekfinger, försiktigt, som om de vore ytterst värdefulla, eller ytterst snuskiga. Hennes ansiktsuttryck röjde inget, men ögonfransarna klippte förvånat.

— Ska vi titta på nacken, frågade hon.

Det gjorde vi, till bådas belåtenhet. Jag harklade mig och mumlade något slags ursäkt för att jag hade somnat. Det var fortfarande ingen annan i lokalen, förutom en av frisörskans kollegor, som såg ut som en uttråkad, aningen rundare version av henne själv. De tittade menande på varandra när jag reste mig och trodde att jag inte såg.

— Det blir 420 kronor, sade hon och jag blippade kortet.

Jag spritade händerna, drog på mig rocken och var precis på väg att öppna ytterdörren, när jag hejdade mig och vände mig om.

— God jul, sade jag och försökte lägga verklig övertygelse bakom orden. Frisörskan stod kvar bakom disken, som om hon väntat på just det. För första gången sedan jag klivit in sprack hon upp i ett leende. Det var brett och okonstlat.

— God jul, svarade hon.

Jag klev ut. Precis innan dörren slog igen bar hennes stämma ut på gatan:

— Det är upp till dig.

Det snöade igen. Kanske hade jag en idé, trots allt.