Vad händer med klimatfrågan när globaliseringen är död?

Fri rörlighet. Ni minns. Idén var inte dum. Alla skulle göra affärer med varandra på en avreglerad marknad utan gränser. Ett fredsprojekt! EU var bara början; idealet var en öppen värld med fria flöden av det mesta, särskilt varor och pengar. Kritiker fanns förstås, men vad jag minns var det inte öppenheten i sig man beskärmade sig över, bara misstanken att friheten var för andra. 

Var tid har sina megatrender. Kyrkans upprensning bland gudarna till exempel, med centraliserat monopol som följd, undanröjde på sin tid många handelshinder. Människor kunde helt enkelt förstå varandra bättre om de trodde på samma andeväsen, och då helst inte träd och stenar. Ja, även missionärerna åtog sig ett fredsprojekt, om än med varierande framgång. Kolonialismen var en megatrend, och därefter industrialismen. 

Vilka trender man bedömer som centrala i samhällsutvecklingen kan kvitta. Det intressanta är att de alltid skapar motkrafter, varav demokratin får sägas vara en den starkaste. Den var en reaktion på mycket. I Sverige blev rösträtten särskilt framträdande eftersom den förankrades i starka folkrörelser: frikyrkor, nykterhetsloger, fackföreningar, kvinnoklubbar, miljöorganisationer och så vidare. Alla var de svar på reella problem, och demokratin fungerade som hävstång. 

Fri rörlighet var det dock inte tal om. Bara att resa till Polen för att skåda fågel, som jag gjorde 1976, var ett besvärligt projekt. Men när sedan kalla kriget äntligen var över och den styvaste korken i lådan kunde proklamera ”den enda vägens politik” ville alla fördämningar brista. Globaliseringen, eller vad man väljer att kalla processen, är en sedan decennier tongivande megatrend. Och dess motkraft? Vanliga gatukravaller lönade sig inte. Occupy Wall Street var ett frejdigt försök, inte mer. 

Det som förr kallades miljöfrågor hade dock sakta men säkert vuxit, både i rummet och politiken. Lokala problem blev regionala och snart nog nationella. Övergödning, älvutbyggnad, skogspolitik – allt sådant – och här fungerade fortfarande röstsedeln som verktyg. Med försurningen blev saken mer invecklad, för mycket av svavelnedfallet kom från Ruhr och Storbritannien, men också det gick att lösa något sånär. Och FN kunde beivra handeln med utrotningshotade arter. 

Med klimatfrågan förändrades allt. Växthuseffekten hade visserligen varit känd i mer än hundra år, och fossilt kol hade vi gladeligen bränt ännu längre, men det var först efter millennieskiftet som allt blev en perfekt storm. Orsaken var förstås alarmerande mätserier och ny prognosmetodik, men saken tycks mig mer komplicerad än så. Det var som om globaliseringen sökte sin motkraft. Bara klimatfrågan kunde utmana den gränslösa marknaden, för ingen rörlighet är friare än koldioxidens.  

Den politiska vänstern hade vid det laget upptäckt att globaliseringen var en svårspelad bortaplan där motståndarna inte lät sig besegras med gamla metoder. Global beskattning visade sig vara svår att genomföra, och strejker brydde sig knappast någon om längre. Arbetskraft fanns i Kina. Handel med utsläppsrätter, underblåst av domedagsretorik, öppnade så till sist en väg framåt. Den bar ganska långt. 

Frågan är vad som ska hända nu, när protektionismen åter är på tapeten, krig och nationalism; när många företagare börjar inse att borta nog är bra, men hemma bäst. Flertalet miljöfrågor kan åternationaliseras, men klimatrörelsen är per definition global. Myten om Pandoras ask är fullt relevant i sammanhanget. Olyckan är skedd, ingen väg finns tillbaka. Växthusgaserna är och förblir gränsöverskridande, faktiskt mer än marknadsekonomin.  

FN:s klimatmöten lär fortsätta även om globaliseringstrenden vänder, men med färre världsledare på plats och fler delegater från länder som knappt ens filatelister vet var de ligger. Inget fel i det. Också medeltidens kyrkomöten fyllde en funktion. Retoriken kanske hårdnar ännu mer, såvida nu inte prognoserna visar sig vara överdrivna, varefter klimatförhandlarna kan ta åt sig äran för segern lika lätt som när ozonhålet försvann från löpsedlarna.  

Hur som helst vore det nog bra om skräcknivån sänktes. Svenska kyrkans avskaffande av helvetet kan här vara vägledande. Efter det beslutet, klubbat efter hårda debatter 1909, mådde de troende lite bättre, fastän somliga präster ansåg att fruktan för skärselden var helt avgörande för gudfruktigheten. Hade de rätt? Fan vet. Fossila bränslen kan vi säkert fasa ut ändå, inte av tvång, men av fri vilja. 

***

Läs även: Pissigt väder säljer

Läs även: Demokratin är känsligare än klimatet