Vad har man ett parti till?

Det finns ett givet svar. Det som presenteras i varje grundkurs i statsvetenskap: ett parti är en sammanslutning av personer med gemensamma sakpolitiska mål. Oftast som en följd av en gemensam politisk övertygelse, eller ideologi.

I de flesta partier finns inget behov av, eller åtminstone ingen efterfrågan på, djupare självkännedom än så. Det finns något adlande i en idégemenskap. Det är finare än att, till exempel, söka samhörighet för att gynna egen ekonomisk vinning. Att påminna Centerpartiet om dess särskilt generösa syn på bidrag till bönder, uppfattas av centerpartister själva som oförskämt, eller som det heter numera: populistiskt. De vill vara ett idéparti. Vänsterpartister, som fortfarande håller fast vid en samhällsanalys som i allt väsentligt är materialistisk och klassbunden, är ändå rätt obenägna att gå med på att de är vänsterpartister av historiematerialistisk nödvändighet.

Till och med kommunister, eller reformerade sådana, vill känna att de har fri vilja. De vill kunna säga att de valt sin idé, inte att idén valt dem.

Sverigedemokrater, som jag ägnat rätt mycket tid åt på sistone, intar en rätt extrem hållning. De påpekar ofta att partiet egentligen inte betyder ett dugg. Det enda som räknas är politiken. Skulle Socialdemokraterna börja driva det sverigedemokratiska programmet, går resonemanget, kunde Sverigedemokraterna slå igen butiken i morgon. Utan ett spår av sorg.

Det ligger kanske någon sanning i det. Å andra sidan har sverigedemokrater piskats samman av det offentliga majoritetssamhällets förkastelsedom. Det är rätt svårt att tro att den starka gemenskap som ett sådant utanförskap föder, kan upplösas utan att lämna ett tomrum. Men visst, Sverigedemokraterna är ett ungt parti med en intern kultur under omvandling. Svaga kulturer är lättare att lösa upp än starka.

Och här börjar vi närma oss någonting.

Statsvetardocenten Katarina Barrlings doktorsavhandling om riksdagspartiernas partikulturer och självbilder har 15 år på nacken nu, men är fortfarande riktigt läsvärd. Barrling öppnar en helt annan dörr till att förstå vad partier är: de är sociologiskt grundade sammanslutningar. Även om hennes analys också utgår från idéer om, till exempel, rationalitet och grupplojalitet, rör hon sig på en annan nivå än den rent politiska. Man kan ana det som vi väl egentligen redan vet: att val av parti till stor del har att göra med en bredare självbild.

Är jag medelklass? Är jag akademiker? Bor jag på landet? Tycker jag om att åka raggarbil? Har jag en vinkällare?

Det är mycket tal om Moderaterna nu. Partiledningen har rekryterat Alice Teodorescu och dragit i gång ett – just det – idéarbete. Samtidigt förs interna diskussioner, både öppet och i slutna rum, om den egna hantverksskickligheten i det politiska arbetet. Allt detta är antagligen nödvändigt.

Men tänk om grundproblemet ligger på ett annat plan?

Moderaterna har haft en stark partikultur, det kan man läsa sig till i Barrlings avhandling. Folk som var moderater visste precis vad det innebar. Tyvärr var den kulturen för smal för att partiet skulle kunna bli riktigt stort. Det var det Fredrik Reinfeldt lyckades ändra på. Han bytte inte partikultur, men han justerade den, så att partikulturen kändes naturlig för både överstinnan och cykelbudet. Det höll ett tag. Sedan sprack det. Migrationspolitiken var en viktig orsak, men inte den enda.

Det fall som följde tillskrivs partiledare och en del enskilda beslut. Men jag undrar om det inte egentligen är mycket större än så. Det kanske inte är Moderaternas politiska idéer, dess ledning, eller något annat av det slaget, som är det viktigaste skälet till att partiet verkar ha fastnat i en nedåtgående spiral. Det kanske är så att Moderaterna förlorat sitt sociologiska fotfäste. Ett slags spegelbild till det som hänt Socialdemokraterna, alltså, i takt med att arbetarrörelsen blivit av med både arbetare och rörelse.

Kanske kunde Moderaterna ha undvikit det. Kanske var Reinfeldts modell ett slags Döbelnsmedicin, som först gav en rejäl skjuts, men sedan gjorde situationen sjufalt värre. Men det trista med det sociologiska synsättet, till skillnad från det som fokuserar på idéer eller fingerfärdighet, är att det har ett obönhörligt drag. Och historien lär oss en sak: inga partier lever för evigt.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här