Vad har partierna i skolorna att göra?
Björn Rosengren har berättat att Aseamannen och arbetsgivarföreträdaren Curt Nicolin gärna slog sig i slang med Rosengrens fackliga kolleger i Europa, när de var på internationell konferens. Nicolins europeiska näringslivsvänner hoppade däremot in i sina limousiner och stack.
»När vi lämnat Sverige är vi alla socialdemokrater«, förklarade Nicolin saken. Här hemma var han förstås ansedd som en provocerande hök, långt ut till höger.
Svenskt Näringsliv, efterföljaren till det SAF där Nicolin var ordförande, har rekommenderat sina medlemsföretag att inte tillåta partipolitisk verksamhet på jobbet. Från fackligt-socialdemokratiskt håll kommer protester. Där tror de att arbetsgivarna ostört vill kunna propagera för en borgerlig valseger.
Nu är det väl antagligen inte det saken handlar om. En rimlig gissning är att det snarare har att göra med Sverigedemokraterna. Vi har sett frågan väckas tidigare, i skolan.
Fram till Sverigedemokraternas framgångar var partibesök i skolorna under valår ganska okontroversiellt. Inte längre. Ständiga diskussioner förs om var gränserna ska gå. Vilka ska få tala? Vissa rektorer har valt att sätta stopp för de partipolitiska besöken, för att slippa svårläkta konflikter och godtyckliga gränsdragningar. Jag skulle tro att Svenskt Näringsliv tänker ungefär likadant. LO ger miljoner till Socialdemokraterna, men en allt större del av deras medlemmar röstar på Sverigedemokraterna. Ska den kampen utspelas på arbetstid?
Visst är det trevligt om politiska samtal kan föras var som helst, utan att det skapar svåra konflikter. Men skälet till att det brukade vara så, var inte att svenskarna var makalöst vidsynta och förnuftiga, utan att vi var makalöst likriktade. Partipolitiken kunde finnas på skolor och arbetsplatser, för de politiska skillnaderna var små och de verkliga avvikarna få. Det uppstod kanske en och annan animerad diskussion, men inga bittra, bestående klyftor av vikt.
Vi kan inte räkna med det längre. Sverige är mindre likriktat, både åsiktsmässigt och demografiskt. Det är bra, men det kräver andra sociala regler än ett samhälle där »alla är socialdemokrater«. Det är helt enkelt inte självklart att partier ska få propagera på skolor och arbetsplatser.
