Vad har vi för ursäkt när vår infrastruktur faller ihop?
När det skiter sig finns det en rimlig förklaring i många länder: korruption. Men vad har vi egentligen för ursäkt?
Toppbild: TT
Min vän, som alltid envisas med att se den ljusa sidan av allt, sprudlar av tillförsikt:
– Nu är det inte brunt bajsvatten, utan mer gult kissvatten.
Hans och hans partners fina sjuttonhundratalshus ute i vindistrikten utanför Kapstaden är utsökt inrett och dekorerat. Men vad hjälper det mot det kommunala vattenverkets inkompetens?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad som hände vet ingen vi känner. Inte lär vi någonsin få veta det heller. Men en dag hostar det plötsligt till i rören och ut ur kranarna kommer en brun, illaluktande sörja. Det hjälper inte att spola. Samma snuskiga smet rinner på. Hela byn är drabbad, visar det sig när djungeltrummorna börjar ljuda. Efter ett par dagar har ett par invånare insjuknat. Någon påstår att det kom maskar ur deras vattenkran.
Det här är visserligen det hyfsat tempererade Afrika. Inte den helvetesgryta av febersjukdomar och parasiter som man finner tre- fyrahundra mil längre norrut. Men har man läst om hur de tidiga upptäcktsresandena föll som furor efter att elakartade snyltdjur borrat sig in i deras fotsulor, eller tagit sig in deras hjärnor genom hörselgången, vill man ändå inte göra närmare bekantskap med afrikanska maskar.
Hade vi varit i Sverige skulle vi ha fått veta att eländet berodde på klimatförändringarna. Det hade med all sannolikhet inte varit sant, för det råder ingen brist på vatten här, men varje kulturkrets har sina käpphästar. Och, får man väl tillägga, sina egna sanningar som alla känner till, men som man aldrig riktigt kan bekräfta. Som i detta fall.
Låt mig försöka mig på en enkel spekulation:
Bajsvattnet beror nästan säkert på en handhavandebrist. Kanske i den enklaste av former: att någon på vattenverket råkade trycka på fel knapp. Eller kanske i mer komplicerad form: att de som ansvarat för underhåll tagit betalningen och struntat i att underhålla. Eller i en ännu aningen mer komplicerad form: att inga pengar avsatts för underhåll, utan i stället plockats ut och hamnat i någons ficka.
Och det är inte vem som helst som kan komma undan en handhavandebrist av det här slaget. Ska det inte bli surt efter gäller det att ha något slags försäkring. Till exempel nära band till viktiga politiker.
Det är, som sagt, en spekulation. Men inte utan erfarenhetsgrund.
Det här är ju inget unikt för Sydafrika. Om något är det avsevärt mycket mindre på det här sättet just i den här delen av Sydafrika, där ANC är som svagast. Men likväl. Det förekommer. Precis som i Neapel och Ukraina och Egypten och i många andra delar av världen.
Det är förstås åt helvete att det är så. Men det är, märkligt nog, också lite av en tröst.
Låt mig förklara: ungefär samtidigt som bajsvattnet långsamt klarnat till kissvatten läser jag i DN att Trafikverket hittat 156 sprickor längs järnvägsrälsen fem mil söder om Stockholm.
”Det här är jättestort. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare, att man hittar så många fel på en körning”, kommenterar en enhetschef. Hur det kommer sig att det är så kan han inte svara på. Trafikverket arbetar med olika ”hypoteser”. En är att rälsen är gammal. En annan verkar vara att det rör sig om ”maximal otur”.
Jag vet inte hur ni reagerar på nyheter av det här slaget. Själv tycker jag att de känns otroligt välbekanta. Både till innehållet – samhällsinstitution faller ihop på grund av bristande underhåll/investeringar/ledning – och till de yrvakna bortförklaringarna.
– Måste man underhålla rälsen hela tiden? Det var det jävligaste. Det hade jag ingen aaaning om!
Vi kommer antagligen aldrig att få veta varför det kom bajsvatten i kranarna i den lilla sydafrikanska byn. Men man kan ana det i ett land där korruptionen alltid är närvarande. Och det är faktiskt en tröst. För det är åtminstone en förklaring. Men vad har vi okorrumperade svenskar för ursäkt, när vår infrastruktur faller ihop?
***
