Vad kan vi lära av Finland?

Thomas Gür: 

Det vi kan lära av Finland vad gäller politik och statskonst kan sammanfattas med en princip som i sin tur kan återges i en enda kort mening. Den återfinns längst ned i den här artikeln. 

Den principen har också stått i 180 graders motställning till den attityd som utmärkt Sveriges agerande under det senaste femtio åren. 

För Finlands del resulterade denna princip i den unika position som landet kunde inta efter andra världskriget i relationen till sin hotfulla granne Sovjetryssland. Finland var den enda av förlorarna i andra världskriget som samtidigt hade landgräns med Sovjet och ändå undkom att ockuperas eller få en kommunistisk regim tilllsatt.  

Det förhållande som därefter inleddes mellan Finland och Sovjetunionen, ”finlandiseringen”, har ibland felaktigt använts som en nedsättande term om undfallenhet gentemot en mäktigare granne, den kommunistiska diktaturen i öst. Tvärtom visade regeringarna i Helsingfors under efterkrigstiden att ett litet land, som med nöd och näppe behållit sin självständighet, med måttfullhet och impulskontroll, gradvis kunde vinna allt större handlingsfrihet. 

I samma stund som Sovjetunionens upplösning var ett faktum 1991, sade Helsingfors ensidigt upp det så kallade VSB-avtalet med Moskva, Fördraget om vänskap, samarbete och bistånd, från 1948, vilket hade klavbundit finländsk utrikes- och säkerhetspolitik. 

Efter murens fall trodde den svenska politiska eliten att den eviga freden hade utbrutit utmed enda vägens politik, och inledde en avveckling av det svenska försvaret, som kulminerade i regeringen Reinfeldts avskaffande av värnplikten i fred år 2009, året efter Rysslands krig mot Georgien. 

Finland höll sig till sin princip, behöll givetvis värnplikten, köpte in amerikanska F/A-18 Hornet stridsflygplan, och kunde mobilisera cirka 350 000 soldater vid behov. 

I utrikespolitiken och i internationella fora, främst i EU och Europarådet, men också i FN, har Finland agerat med återhållsamhet, utan åthävor och parollretorik. Det har noga gett akt på vad den stora grannen i öst har för sig, och steg för steg orienterat sig mot ett Nato-medlemskap och krattat manegen därefter. Försvarsbudgeten har hållits på över 2 procent av BNP och samtidigt med ett formellt samarbete och underhandskontakter med Nato, har Helsingfors undvikit ultimativa uttalanden och aktat sig för att agera på ett sätt som skulle kunna försvåra godkännandet av en finländsk ansökan om medlemskap. Samt också haft tålamod att invänta den besvärliga svenska processen fram till en sådan ansökan eftersom den skulle gynna Finlands sak. 

Finlands princip illustreras tydligt när man kontrasterar den finländska tidigare socialdemokratiska regeringens agerande mot den tidigare svenska socialdemokratiska regeringens agerande under samma tidsperiod. Framträdande moment i uppvisning av beklämmande politisk löjlighet har till exempel varit den dåvarande försvarsministern Hultqvists löfte hösten 2021 att han aldrig skulle medverka till en svensk medlemskapsansökan i Nato. Eller dåvarande statsministern Anderssons uttalande, i mars 2022, två veckor in på Rysslands angrepp på Ukraina, att svenskt medlemskap i Nato ytterligare skulle destabilisera säkerhetsläget i Europa. 

Vilken är då den princip som enkelt sammanfattar det vi kan lära av oss från Finland? Den formuleras, enligt den amerikanska presidenten Theodore Roosevelt, i ett västafrikanskt ordspråk som han återgav år 1901 som: ”Tala dämpat och bär på en stor påk; du kommer att nå långt.” / ”Speak softly and carry a big stick; you will go far.” 

Markus Kallifatides: 

Finland lutar numera politiskt åt höger. Precis som Sverige har landet nyss fått sin mest högerorienterade riksdagsmajoritet och regering i mannaminne. De konservativa gick till val på löften om nedskärningar i välfärden. Och vann. Det konservativa partiet är jämnstort och har bildat regering med Sannfinländarna. Därmed styrs Finland nu av en inrikesminister som regelbundet ägnat sig åt att ”hundvissla” till anhängare om den stora folkutbytesteorin och fram till häromdagen av en näringsminister som deltagit vid konferenser tillsammans med Nordiska Motståndsrörelsen och liknande våldbejakande extremister, ”skämtat” om nazistiska hälsningar och förespråkat aborter i utvecklingsländer som klimatpolitiskt verktyg.  

Precis som i Sverige kan det med ”liberala” glasögon framstå som närmast obegripligt varför medborgarna gjort detta val. Precis som i Sverige uppvisar statsfinanserna stor finansiell nettoförmögenhet och god budgetkontroll, exportföretagandet utvecklas ständigt och folket är lyckligast i världen. Ändå ”straffas” en internationellt populär politiker som socialdemokraten och tidigare statsministern Sanna Marin så till den grad att hon nu lämnat toppolitiken, efter att ha lockat endast 20 procent av rösterna till det socialdemokratiska partiet. Något som kan jämföras med 30 procent för det svenska systerpartiet. 

Ett sätt att förstå allt detta är att undersöka vem som röstar på vilket parti och vilka som har deltagit i de allmänna valen. I Finland har Sannfinländarna exempelvis lyckats klart bäst av alla partier att attrahera röster från män och från personer med låg utbildning. Det senare gäller inte för SD i Sverige.  

Endast 72 procent av de röstberättigade deltog i det finländska valet, att jämföra med 84 procent i Sverige. Och vilka är det som inte använder möjligheten att rösta i valen? Mönstret är detsamma i de två länderna: höginkomsttagare, högutbildade, anställda och inrikes födda röstar i betydligt högre utsträckning är låginkomsttagare, kortutbildade, arbetslösa och utrikesfödda/födda av utrikesfödda. Men skillnaderna är klart mycket större i Finland än i Sverige. 

Bland höginkomsttagare är röstdeltagandet 84 procent, medan endast 58 procent i den lägsta inkomskvintilen röstade i valet (Sverige: 95 respektive 76). Röstfrekvensen bland högutbildade var 87 procent mot 63 procent av dem med endast grundläggande utbildning (Sverige: 93 respektive 74). Skillnaden i valdeltagande mellan inrikes födda och personer med utländsk bakgrund är direkt förkrossande i Finland, över 30 procentenheter. 

Arbetarrörelsens traditionella partier behöver uppenbarligen återknyta sociala band i en folkrörelse. Människor vars materiella intressen skulle kunna främjas av socialdemokratisk politik måste både övertygas om att socialdemokratin kan och vill leverera och mobiliseras att i högre utsträckning delta i allmänna val.

Sanna Marins finländska socialdemokrater lyckades uppenbarligen ännu sämre än Magdalena Anderssons svenska parti. Båda förlorade regeringsmakten och var inte i närheten av en parlamentarisk majoritet för en i huvudsak socialdemokratisk politik med starka fackföreningar, progressiv beskattning, generell välfärd och stark gemensam sektor. De som har mest att vinna på sådan politik deltar i lägre grad i allmänna val eller vänder sig i många fall till ett extremt högeralternativ, som naturligtvis inte kommer att genomföra förbättringar vare sig för människor med låg inkomst eller kort utbildning, för arbetslösa eller för invandrare.

***

Läs även: Vilken är västvärldens strategi i det nya kalla kriget?

Läs även: Vilka är de tre sämsta åtgärderna i regeringens budgetproposition?