Vad ska SD göra om de blir större än Moderaterna?
Hur kan Sverigedemokraterna motivera för sina väljare att man inte tar på sig regeringsmakten, om man blir största parti på sin sida i politiken?
Toppbild: Anders Wiklund / TT
Å herre je! Vad ska vi hitta på nu?
Det är bara en gissning förstås – jag har inte tillgång till Echelon – men jag tänker mig att det var ungefär så det lät när Novus opinionsmätning kom i måndags. Att det var så det lät på Sverigedemokraternas kansli, alltså.
Det här var ett resultat som ingen bett om. Inte Socialdemokraterna, som tänkt sig knapra tillbaka sina förlorade LO-väljare från Sverigedemokraterna. Inte Vänsterpartiet, som tänkt sig att de där LO-väljarna i stället ska gå till dem. Inte Miljöpartiet, förstås, eller Centern, som övertygat sig om att Sverigedemokraterna är värre än växthusgas. Inte Liberalerna, som försöker sitta i båten, eller snarare kampanjbussen, men inte riktigt klarar av det eftersom SD sitter för nära. Inte KD, som nischat in sig som SD med ett mänskligt – eller åtminstone fotogeniskt – ansikte. Naturligtvis inte Moderaterna, som riskerar att implodera i plötslig självrannsakan och faktiskt falla samman, om de är mindre än Sverigedemokraterna den 12 september.
Och, nästan helt säkert: inte heller Sverigedemokraterna bad om det här.
Det är klart att de vill bli större än Moderaterna. Större än Socialdemokraterna också. Helst större än de båda tillsammans, om de gamla statsbärande partierna till slut skulle lyda DN:s skarpa förmaning och gå i par för att stoppa uppkomlingen.
Men det skulle inte ske i år.
Det kan ju verka en aning märkligt, men Sverigedemokraternas hela strategi de senaste åren har gått ut på att bli nummer två på den borgerliga sidan. Lagom inne, lagom ute. En påtaglig skugga över Regeringskansliet, men inte själva Regeringskansliet.
Det är det som alla ommöbleringar och underhandskontakter i riksdagen handlat om. Bemanning, strukturer och kanaler för att effektivt kunna vara med och baksätesköra en ny borgerlig regering. Men blir Sverigedemokraterna störst i koalitionen som nästan finns, blir allt plötsligt mycket jobbigare.
Hur motiverar man för sina väljare att man inte tar på sig regeringsmakten, om man är största parti på sin sida i politiken? Verkar det inte en aning nonchalant att först samla på sig så mycket förtroende och sedan sakna självförtroendet – eller ännu värre: lusten – att förvalta det?
Äntligen börjar den här valrörelsen bli lite intressant.
Man ska nog inte ta siffrorna alltför allvarligt. Novus/SVT kommer att mäta varje dag fram till valet. Det kan ha hänt saker redan när ni läser det här. Men om det nu skulle bli så att Sverigedemokraterna blir andra största parti, före Moderaterna, kommer det att rassla till i hela systemet.
På kort sikt kommer det antagligen att skrämma folk i flera partier att söka skydd i drömmen om en samlingsregering med sossar och moderater. Barbarerna står ju vid porten. Men Moderaterna kommer att vara alltför stukade för att det ska bli av. Att bli besegrade av Sverigedemokraterna är illa nog. Att direkt därefter sätta sig i knäet på Socialdemokraterna vore direkt självmord. Och det är möjligen det enda som skulle få Socialdemokraterna att pressa på för en storkoalition: att sätta kniven i Moderaterna en gång för alla.
Men det där är bara det korta spelet.
Det är tolv år sedan Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen och kastade in svensk partipolitik i en personlighetskris, tidvis med direkt neurotiska övertoner. Vi är fortfarande inte ute på andra sidan. Vi kommer inte ut på andra sidan, förrän vi genomlevt ett par chocker till, för det här systemet är segt.
Hur kommer den andra sidan att se ut? Något slags koalition i mitten, trots allt?
Kanske det. Men om mitten definieras som vad en majoritet av svenskarna röstar på, har den inget att göra med Centern, Miljöpartiet och Liberalerna. Snart kanske inte ens med Moderaterna. Den nya mitten verkar hamna någonstans mellan Social- och Sverigedemokrater.
Ja, herre je.
***
