Vad ska vi med kommuner till?

Statens finanser ser fortfarande goda ut, även om framtidsutsikterna inte är lysande. Statsskulden är på lägsta EU-nivå. (Alltmedan kandidaterna till Europaparlamentet gömmer undan sina kvitton eller ägnar sig åt sextrakasserier och förtal av varandra.) Medan allt detta gräs gror förtvinar de svenska kommunerna.

I skuggan av valet till EU-parlamentet presenterades nyligen kommunekonomernas årliga vårrapport. Medan vi talar EU-politik försmäktar allt fler små svenska kommuner under kravet att ordna skola och omsorg. »Ekonomirapporten« från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) pekar på en dyster verklighet, långt från drömmar om fred, gemensamt ansvarstagande för flyktingar och gränsöverskridande klimatpolitik.

Kommuner och regioner går mot hårdare tider. Den ekonomiska tillväxten bromsas och kommunernas skatteintäkter minskar. Befolkningen ökar och blir äldre. Kommunekonomerna konstaterar att de står inför en närmast omöjlig ekvation. Staten gör dessutom hela tiden situationen värre genom »ogenomtänkta och underfinansierade« reformer. Verksamhet som ska vara likvärdig blir i praktiken alltmer ojämlik.

Även om kommunalskatterna höjs och staten höjer sina bidrag enligt januariavtalet kommer kommunsektorn att sakna 35 miljarder för att klara sina åtaganden år 2022. Då måste kommunerna ändå spara ytterligare 20 miljarder. Många kommuner befinner sig på ruinens brant. Bara en av 20 regioner klarade ett resultat på nödvändiga 2 procent som andel av skatter och statsbidrag. »Bekymmersamt«, säger kommunekonomerna i en underdrift. Endast 109 av 290 kommuner klarade samma krav. Äldreboenden, förskolor, skolor och va-nät behöver byggas ut, men saknar finansiering.

I stället tvingas kommunerna in ytterligare i projektträsket; med tillfälliga projektbidrag utan effektivitet och ändamålsenlighet, som förstör mer än de bidrar. Medan staten fyller på i sina kistor töms kommunernas.

Det är inte första gången kommunekonomerna skriker högt. Det är som att ingen vill eller förmår lyssna. Tvärtom. När kommunerna till exempel påpekar hur den allt förmånligare beskattningen av småföretagare försämrar den kommunala ekonomin, då vaknar alla näringslivslobbyister och skäller på kommunerna för att de vill förvärra »entreprenörsskatten«. Det är i själva verket fantastiskt hur lobbyisterna lyckats döpa den låga skatten på kapitalvinster till »entreprenörsskatt«.

Kommunekonomerna ger oss nu siffror på vad denna låga »entreprenörsskatt« medför. Kommunerna tappar skatteinkomster på 8 miljarder kronor årligen genom att egenföretagare allt lättare kan göra om högre beskattade arbetsinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster. Det är en snabbt accelererande utveckling som i praktiken innebär att revisorer, advokater och stafettläkare kan halvera sin skatt. Den senaste större förändringen 2014 innebär större möjlighet att ta ut kapitalvinst i stället för lön, och den sortens utdelning har mångdubblats sedan dess.

Men det innebär samtidigt att kommunerna förlorar inkomstskatter eftersom kapitalskatten är statlig. 8 miljarder om året är en stor del av det svarta hålet i kommunernas ekonomi. Detta är en effekt av statens beslut, men inget som kommunerna kompenseras för. Kommunekonomerna påpekar att beskattningen av delägare i fåmansbolag måste bli en del i den planerade skattereformen.

Men kommunernas stora svarta hål väcker också andra frågor: Vad ska kommunerna egentligen göra och vad klarar de av? Med tanke på läget, de små kommunernas utsatthet och oförmåga – är det verkligen regionerna och kommunerna som ska sköta skolor, omsorg och sjukvård? Borde inte staten ta ett större ansvar, också med tanke på kraven om rättvisa och likvärdighet?

När EU-valet väl är över börjar det kanske bli dags för en större genomlysning av vad vi verkligen ska ha kommunerna till, hur de bör se ut och vem som ska betala.

Erik Fichtelius, läs hans krönikor här.