Vad talet i München lär oss om Trump-regimen
USA under Trump för oss mot en framtid som tar världen tillbaka till medeltiden och antiken. Tillsammans med Ryssland, ska tilläggas.
Toppbild: AP
I sitt tal på säkerhetskonferensen i München den 14 februari framhöll USA:s vicepresident J D Vance att det hot mot Europa som han oroade sig mest var hotet inifrån. Vad han syftade på var Europas förmenta återtåg från några av sina mest grundläggande värderingar, som också USA delade.
Vance gav ett batteri av exempel på sådana värderingar som han hävdade att Europa höll på att avträda. Dock saknades den värdering kring ingångna avtals helighet som har varit en grundpelare i alla civilisatoriska samhällsbyggen: Pacta sunt servanda – Avtal ska hållas.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Även om den principen har utmärkt många olika högtstående kulturer är det betecknande att devisen är på latin. Det går en röd tråd från romarnas förståelse att handel endast var möjlig om avtal hölls, över kyrkofäder som Augustinus, som framhöll att man måste hålla ord även gentemot sina fiender, till behovet av en juridisk reglering av internationella avtalsrelationer.
Det var sannolikt ingen slump att Vance inte exemplifierade Europas påstådda övergivande av sina och USA:s grundläggande värderingar med principen att avtal ska hållas. Några dagar före Vances tal, 10 februari, kom hans chef, president Trump, med ett utspel om att USA, i utbyte mot fortsatt ekonomiskt stöd till Ukraina, ville ha tillgång till hälften av alla intäkter av Ukrainas mineralutvinning, främst vad gäller sällsynta jordartsmetaller, och förköpsrätt på alla framtida mineralexportlicenser, samt även tillgång till olje- och gasresurser, hamnar och annan infrastruktur.
I Budapestuppgörelsen från december 1994, gav dock tre kärnvapenmakter — Ryssland, Storbritannien och USA – ett antal utfästelser till Belarus, Kazakstan och Ukraina i utbyte mot att dessa länder skrotade de kärnvapen som de hade kvar på sina territorier efter Sovjetunionens fall.
Den mest kända utfästelsen är den om att inte använda våld mot dessa länders territoriella integritet eller politiska självständighet, vilken Ryssland bröt mot redan 2014 med annekteringen av Krim och till fullo med angreppskriget mot Ukraina från februari 2022.
En annan utfästelse i uppgörelsen, under punkt 3, behandlar ekonomiska påtryckningar. Där återfinns detta åtagande: ”Ryssland, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Amerikas förenta stater bekräftar sitt åtagande gentemot Ukraina … att avstå från ekonomisk påtryckning som syftar till att underordna Ukrainas utövande av de rättigheter som är inneboende i dess suveränitet för att på så sätt säkra fördelar av något slag.”
Trots alla sina hänvisningar till att ingå avtal, deals, kommer det som Trump föreslår, om det förverkligas, att bli ett avtalsbrott från USA:s sida gentemot Ukraina. Inte undra på att övergivandet om principen av avtals helighet inte dök upp som ”ett hot inifrån” i München.
Det kan givetvis inte förhålla sig så att Trump-administrationen inte skulle känna till vad USA har förbundit sig till visavi Ukraina i Budapestuppgörelsen.
Förklaringen till föresatsen till avtalsbrott från amerikansk sida är snarare att Trump-administrationen inte anser sig vara bunden av avtal som inte president Donald J. Trump har ingått personligen. Då kan vi i så fall inte heller tala om ”administrationen” i USA, i betydelsen att det skulle finnas en kontinuitet hos den federala statsbildningen USA, med beständighet och avtalsbundenhet från en administration, alltså regering, till en annan.
I stället blir det mer korrekt att tala om Trump-regimen, alltså ett enmansstyre, som inte anser sig behöva följa avtal som tidigare styren har ingått i den amerikanska statens namn.
Därmed är vi tillbakaslängda till Machiavellis värld där en furste måste kunna ”handla mot all trofasthet, barmhärtighet, mänsklighet och gudsfruktan”.
Vad gäller mellanstatliga relationer kastas vi än längre bak – till det peloponnesiska kriget på 400-talet före Kristus och de principer som uttalades i den så kallade Meliska dialogen i Thukydides historia om kriget mellan Sparta och Aten: Sändebudet från stormakten Aten förklarar för den lilla stadsstaten Melos ledare, i Sture Linnérs översättning, att ”de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.” (V 89)
USA under Trump för oss mot en framtid som tar världen tillbaka till medeltiden och antiken. Tillsammans med Ryssland, ska tilläggas.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
I sitt tal på säkerhetskonferensen i München den 14 februari framhöll USA:s vicepresident J D Vance att det hot mot Europa som han oroade sig mest var hotet inifrån. Vad han syftade på var Europas förmenta återtåg från några av sina mest grundläggande värderingar, som också USA delade.
Vance gav ett batteri av exempel på sådana värderingar som han hävdade att Europa höll på att avträda. Dock saknades den värdering kring ingångna avtals helighet som har varit en grundpelare i alla civilisatoriska samhällsbyggen: Pacta sunt servanda – Avtal ska hållas.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Även om den principen har utmärkt många olika högtstående kulturer är det betecknande att devisen är på latin. Det går en röd tråd från romarnas förståelse att handel endast var möjlig om avtal hölls, över kyrkofäder som Augustinus, som framhöll att man måste hålla ord även gentemot sina fiender, till behovet av en juridisk reglering av internationella avtalsrelationer.
Det var sannolikt ingen slump att Vance inte exemplifierade Europas påstådda övergivande av sina och USA:s grundläggande värderingar med principen att avtal ska hållas. Några dagar före Vances tal, 10 februari, kom hans chef, president Trump, med ett utspel om att USA, i utbyte mot fortsatt ekonomiskt stöd till Ukraina, ville ha tillgång till hälften av alla intäkter av Ukrainas mineralutvinning, främst vad gäller sällsynta jordartsmetaller, och förköpsrätt på alla framtida mineralexportlicenser, samt även tillgång till olje- och gasresurser, hamnar och annan infrastruktur.
I Budapestuppgörelsen från december 1994, gav dock tre kärnvapenmakter — Ryssland, Storbritannien och USA – ett antal utfästelser till Belarus, Kazakstan och Ukraina i utbyte mot att dessa länder skrotade de kärnvapen som de hade kvar på sina territorier efter Sovjetunionens fall.
Den mest kända utfästelsen är den om att inte använda våld mot dessa länders territoriella integritet eller politiska självständighet, vilken Ryssland bröt mot redan 2014 med annekteringen av Krim och till fullo med angreppskriget mot Ukraina från februari 2022.
En annan utfästelse i uppgörelsen, under punkt 3, behandlar ekonomiska påtryckningar. Där återfinns detta åtagande: ”Ryssland, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Amerikas förenta stater bekräftar sitt åtagande gentemot Ukraina … att avstå från ekonomisk påtryckning som syftar till att underordna Ukrainas utövande av de rättigheter som är inneboende i dess suveränitet för att på så sätt säkra fördelar av något slag.”
Trots alla sina hänvisningar till att ingå avtal, deals, kommer det som Trump föreslår, om det förverkligas, att bli ett avtalsbrott från USA:s sida gentemot Ukraina. Inte undra på att övergivandet om principen av avtals helighet inte dök upp som ”ett hot inifrån” i München.
Det kan givetvis inte förhålla sig så att Trump-administrationen inte skulle känna till vad USA har förbundit sig till visavi Ukraina i Budapestuppgörelsen.
Förklaringen till föresatsen till avtalsbrott från amerikansk sida är snarare att Trump-administrationen inte anser sig vara bunden av avtal som inte president Donald J. Trump har ingått personligen. Då kan vi i så fall inte heller tala om ”administrationen” i USA, i betydelsen att det skulle finnas en kontinuitet hos den federala statsbildningen USA, med beständighet och avtalsbundenhet från en administration, alltså regering, till en annan.
I stället blir det mer korrekt att tala om Trump-regimen, alltså ett enmansstyre, som inte anser sig behöva följa avtal som tidigare styren har ingått i den amerikanska statens namn.
Därmed är vi tillbakaslängda till Machiavellis värld där en furste måste kunna ”handla mot all trofasthet, barmhärtighet, mänsklighet och gudsfruktan”.
Vad gäller mellanstatliga relationer kastas vi än längre bak – till det peloponnesiska kriget på 400-talet före Kristus och de principer som uttalades i den så kallade Meliska dialogen i Thukydides historia om kriget mellan Sparta och Aten: Sändebudet från stormakten Aten förklarar för den lilla stadsstaten Melos ledare, i Sture Linnérs översättning, att ”de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.” (V 89)
USA under Trump för oss mot en framtid som tar världen tillbaka till medeltiden och antiken. Tillsammans med Ryssland, ska tilläggas.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
