Vad tråkig amerikansk politik har blivit

Det är too much men man fattar tanken. Det är kul, det är enkelt, USA är ett viktigt land, där uppfanns såväl ostburgaren som Elvis, det pågår alltid en medialt tacksam freakshow någonstans, landets presidentkandidater är utsökta att projicera egna åsikter på, vi har drömt om Amerika sedan 1850, det enda vi ser på tv är Netflix och Sveriges myspappor älskar Taylor Swift.   

Klickar du på ”Allt om USA-valet 2024” i DN kommer 12 miljoner träffar och 375 000 i SvD, nej, det var ett trött skämt om känslan man får, men de två morgondrakarna har sluggat över 500 artiklar om valet. Vardera. Redan. SVT har kommit ihåg att tagga 185 inslag. SR gör minst fyra knäck om dagen. Och detta är bara stretchingen inför uppvärmningen. Sex veckor kvar.  

Mediehusens stjärnor har börjat packa väskorna för att på plats göra inkännande reportage om makalöst tjocka tanter i flaggmålade husbilar och konstiga kepsar i ”det riktiga USA” och strax därpå kommer korrläsarna (som om såna ännu funnes) och sedan flygs ett dussin HR-direktörer över för att säkerställa att korrespondentkadern följer de ytterst noggranna värdegrundsdokument som upprättats efter förlagor från corporateidolerna Apple och Google.  

I oktober kommer nästan ingenting hända i Sverige och alla andra världsdelars korrespondenter kan ta semester.  

Vi ser oss ju som USA:s 51:a delstat. Allt härmar vi från USA. Så överrapporteringen är inte bara medias fel. Du klickar inte gärna på artiklar om Tyskland, Kina eller England. Däremot är det medias fel att den enda egentligt journalistiskt relevanta frågan för den svenska publiken, ”Vilken kandidat är bäst för Sverige?”, aldrig ställs. Och det beror på att frågan saknar svar. Sveriges rörande, det måste man verkligen säga, kärlek till USA är obesvarad. Om vi varit USA:s 51:a delstat så vore vi den där obskyra staten nära Alaska med en BNP per capita i nivå med Missouri som bara en handfull hipsters i New York och Los Angeles kan namnet på, eftersom de en gång läste en meny som erbjöd Swedish meatballs.  

Inte heller ställs frågan ”Vem är bäst för EU?”, knappt ens ”Hur ser de på kriget i Ukraina?” eftersom valet är en inrikesfråga.  

Därför måste USA-rapporteringen i Sverige pågå som att vi faktiskt kan rösta den 5 november. Men vet ni, det kan vi inte. Det hela är en bisarr charad. Försvinnande lite, inklusive vinnaren, påverkar de problem vi har i Sverige. Rapporteringen handlar således om underhållning. Och varför inte, det är trots alltid vad vi har USA till.  

Men här hittar vi det verkliga problemet. Underhållningsvärdet saknas ju i år. Fotbollsmatcher mot ett mål är aldrig kul.  

Alla dessa paneler i radio och tv och alla dessa poddar och alla ledarsidor och alla kolumner lider av förlamande konsensus. De är urtrista. Ingen talar för Donald Trump längre. Det mesta man som kicksökande mediekonsument kan hoppas på är att någon högertyckare sågar Kamala Harris för att hon är för svag på att tukta invandrare vid mexikanska gränsen och att någon vänstertyckare skäller på att hon var alltför brutal mot svarta som åklagare. Men ingen förespråkar alternativet. Det blir lame ass, som de säger i Wisconsin. Drama kräver motsättningar, i både Hollywood och i svensk media. 

Inte ens Sverigedemokraterna är på banan! SD har plötsligt blivit fina i kanten. Partiets tänkare Mattias Karlsson vände tvärt redan i våras och kom ut för Joe Biden. I somras förklarade Jimmie Åkesson att partilinjen är att inte förorda någon kandidat. I en rolig SvD-artikel försökte reportern Torbjörn Nilsson få SD-riksdagsmannen Josef Fransson att bekräfta att han är den Trump-anhängare han förefaller vara på sociala medier, men Fransson vågade inte.  

Inte en enda tongivande person i det svenska etablissemanget är för Donald Trump. 

Det är nu förstås inte konstigt, inte alls. Donald Trump är inte bara kriminell utan även ärkebisarr. Dessutom gjorde han en grov felbedömning i abortfrågan. Men Trump var bananas redan när han vann 2016 och när han förlorade 2020. Då ansågs det funka fint med renommésnyltning på hans lugubra star quality. 

När SD blivit för woke för Trump betyder det möjligen att högervågen är på utdöende, eller att ett nytt parti strax blommar upp och gastar om en ”politiskt korrekt åttaklöver” i riksdagen, det lär märkas framöver, men här och nu betyder det att SVT missförstått läget när kanalen ska ”växla upp” bevakningen, som SVT-chefen Michael Kucera absurt stolt deklamerade förra veckan.  

Tvärtom. Växla ner. Hold your horses. Ställ er på bromsen, kalla hem styrkorna, stäng ner panelerna, det är mina skattepengar som betalar alla som helt överens bråkar om att Kamala är bäst. Boring. 

***

Läs även: Det blev ingen bra kväll för Trump

Läs även: Vad tycker Kamala Harris, egentligen?