Vad tycker Kamala Harris, egentligen?

I sin bok The Truths We Hold (2019) skriver Kamala Harris att Donald Trumps mur mot Mexiko är “värdelös”, att den krockar mot allt hon står för, och mot “de värderingar på vilket landet byggdes”. 

Men när CNN nyligen lade en av hennes kampanjvideos under lupp, framkom att hon illustrerar sin påstått tuffa hållning vad gäller gränsen med en del av muren som lät byggas av ingen mindre än – Donald Trump! 

I inslaget citerades också diverse utspel genom åren, där Harris med epitet som “fåfängeprojekt”, “distraktion från riktig politik” och “slöseri med skattepengar” hånat Trump för hans mur. 

Vad CNN – i normalfallet en stabilt Trump-kritisk nyhetskanal – här åstadkom, var att sätta fokus på två för Demokraterna olycksbådande svagheter hos sin kandidat. Vad tycker Kamala Harris, egentligen? Och vad händer om medierna på allvar börjar granska henne? 

Om vi börjar med den andra frågan. Sedan Joe Biden tvingades bort från sin återvalskampanj – en händelse som Demokraterna ogenerat hycklande beskriver som en ädel och patriotisk handling av Biden själv – har Harris firat smekmånad med medierna. Hon har också gjort en serie starka framträdanden i talarstolen; “she looks presidential”. Till skillnad från löjet hon väckte under första åren som vicepresident, då hon blev viral för klyschfyllda “ordsallader”. 

Fast det börjar nu mullra bland journalisterna. Varför ger hon inga intervjuer, inga presskonferenser, förutom en snäll och kort intervju i CNN, där heta frågor som Ukraina och aborter överhuvudtaget inte hanns med? Även om de länge haft huvudmissionen att berätta för världen hur usel och farlig Donald Trump är, finns spår av yrkesheder kvar. Makten ska granskas. Harris kan inte fly undan normalkritiska frågor länge till. 

Vilket för oss till första frågan. En viktig väljarservice är att informera om kandidaternas karaktär och vad de faktiskt tycker. Vad gäller Harris vet vi mycket lite. Hennes meritlista som chef är ytterst begränsad; hon har skändligen misslyckats när hon försökt träda fram som ledare; och hennes kandidatur saknar demokratisk plattform. 

Som chef anar vi att hon har mycket att lära. Personalomsättningen i hennes vicepresidentstab har varit enorm, och vittnesbörd om dålig stämning har haglat. Ledarskapet? Ja, hennes valkampanj inför valet 2020 gick så uselt att hon inte ens hankade sig fram till primärval. Och hennes kandidatur nu har inget med väljarnas vilja att göra, den är ju helt och hållet rotad i två Joe Biden-relaterade omständigheter.  

Dels att han prompt skulle ha en svart kvinna som vicepresident; hon blev alltså inkvoterad från ett pyttelitet urval på 7 procent. Dels att han sedermera hamnade i kognitiv svikt. Inte heller denna gång mötte hon således väljarna i primärval. 

Donald Trump är “the devil you know”. Väljarna vet hur han kommer att regera, eftersom han gjort det förr, och eftersom han tyckt likadant – “America first” et cetera – ända sedan 90-talet. (Det är bara att googla fram gamla intervjuer.) Vidare pratar han jämt och ständigt med journalister. Han är transparent. 

I kontrast står kameleonten Harris, vars politiska färg ständigt skiftar med omgivningen. Öppen gräns eller stängd gräns? Väljarna lämnas att bara gissa. På Demokraternas konvent gavs inga besked (förutom kring stödet till Ukraina). Det var fyra dagars glädjeyra, “joy” – jaaa, vi har blivit av med spöket Biden! – utan sakpolitisk diskussion. Plus ogenerade försök att – i likhet med våra egna Socialdemokrater – gå i opposition mot sig själv. “A New Way Forward” lyder stridsropet. Som om inte Demokraterna styrt landet 12 av de senaste 16 åren och för närvarande huserar i Vita Huset. 

Två ledtrådar kring huvudriktningen har vi trots allt. Senatens mest vänstervridna ledamot enligt flera rankingar, Harris, valde Tim Walz – en av landets mest vänstervridna guvernörer i frågor som aborter, transvård, identitetspolitik, migrationen – som sin vicepresidentkandidat. Och när hon faktiskt lade fram ett ekonomiskt program, blev det nedsablat även av de egna som alltför planekonomiskt, med exempelvis prisregleringar. (Dessutom neddränkt av statsskulds- och inflationsdrivande utfästelser, bland annat stora pengagåvor till husköp.) 

Det är alltså fara värt för Harris, att om medierna börjar göra jobbet, så blir det inte hon som framstår som den samlande mittenkandidat många amerikaner famlar efter. Utan i stället Hin håle själv: Donald Trump. 

***

Läs även: Trump stöter bort fler väljare än Harris

Läs även: Magplaskens valrörelse