Våga ta strid mot fundamentalisterna
Det är skillnad på muslimer och muslimer. Jag har med stigande oro följt hur fundamentalisternas tolkning av min religion blivit alltmer accepterad.
Toppbild: AP
Som nybliven sjuksköterska fick jag mitt första jobb på ett sjukhem i Bromsten. Efter att jag hade arbetat några månader blev mina arbetskamrater mycket förvånade när de hörde att jag var muslim. De hade fått sin bild av muslimer från en muslimsk tjej som arbetat där, men som ständigt avbrutit arbetet för att be och vägrat ta hand om manliga patienter. Jag motsvarade inte alls den bilden.
Det här var alltså 1991 och människor identifierade sig inte i första hand som muslimer eller kristna. Man var kurd, turk, iranier, svensk eller grek. Kunskaperna om islam var näst intill obefintliga. Inte ens vi med muslimsk tro pratade om vår religion, eller vad vi fick eller inte fick göra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag var då bara 24 år och följde min pappas regel gällande böner, att man inte behövde be förrän man blev pensionär och hade gott om tid. Min djupt troende mor har en annan uppfattning. Numera ber hon inte bara fem gånger om dagen, som det krävs, utan lägger även in några extra bönestunder. Mamma blir verkligen lycklig när vi ber och fastar med henne under Ramadan.
Därför var det henne jag frågade när jag blev osäker på om den muslimska tjejens beteende på sjukhemmet kunde förklaras med religionens påbud. Hur hade hon gjort med sina böner när hon själv arbetade? Mamma förklarade att endast två av de dagliga bönetiderna inträffar under normal arbetstid. Eftersom mamma inte tyckte att hon kunde begära att få avbryta arbetet för bön, bad hon de böner hon hoppat över i samband med kvällsbönen. Hon förklarade också att när det gäller sjukvård ska man enligt islam inte göra någon skillnad på män och kvinnor.
Min slutsats blev därför att den muslimska tjej som arbetat på sjukhemmet antingen var en latmask och använde religionen som förevändning för att slippa arbeta, eller en okunnig fundamentalist. Om hon var lat var det oförlåtligt att ge alla muslimer dåligt rykte för den sakens skull. Om hon var fundamentalist borde hon tänkt sig för innan hon tog det jobbet.
Fundamentalist eller latmask, jag kom att tänka på henne när jag läste om mannen i Härryda som avskedades efter första arbetsdagen, när han vägrade skaka hand med en kvinnlig kollega. Denne man skulle alltså arbeta inom hemtjänsten där fysiskt kontakt med brukarna är oundviklig. Nu har mannen anmält Härryda kommun till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Heja Härryda kommun som står upp för våra värderingar och vågar ta strid mot fundamentalisterna. Jag vill gärna tro att inte heller DO ger efter, men jag är långt ifrån säker.
Som sjuksköterska jobbar jag med djupt troende muslimska män, som aldrig skulle komma på tanken att vägra utföra arbetsuppgifter med hänvisning till sin religion. Samtidigt har jag med stigande oro följt hur fundamentalisternas tolkning av min religion blivit alltmer accepterad. Jag har tvingats bevittna att personer, som vi i början av 1990-talet betraktade som tokstollar, av samhället upphöjdes till våra legitima företrädare.
Hur kunde det bli så här? I Tensta centrum, i Göteborg och i Haag har jag hört muslimer om och om igen upprepa samma fråga.
Det började med attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001.
Många muslimer kände att européer betraktade dem som självmordsbombare, beredda att offra allt och alla för sin tro. De upplevde sig, inte utan grund, illa behandlade och islamistiska organisationer var inte sena att utnyttja läget. De skapade ett narrativ där vi muslimer var utsatta och hotade av väst.
När islamisterna i Sverige kontaktade politiker och myndigheter för att diskutera risken för trakasserier mot muslimer, blev de mycket väl mottagna med många fototillfällen, för att manifestera den goda viljan gentemot muslimer i en svår tid. Problemet var bara att de islamistiska organisationerna inte representerade den stora majoriteten av muslimerna. Långt ifrån. Politikernas och myndigheternas naiva välvilja bidrog därför till att stärka fundamentalisternas ställning bland de svenska muslimerna.
Politiker och myndigheter borde ha synat representanterna och insett att det finns muslimer och muslimer. De borde ha varit försiktiga med vilka de träffade och vilka som fick pengar. Men nu står vi där vi står, med starka islamistiska organisationer, som tar emot generösa bidrag av samhället och har stärkt sitt inflytande till den grad att de kan begära att offentlig verksamhet inrättar sig efter deras krav.
***
