Vägglössen är priset vi betalar för något större

Jag vet inget om den här tidningens läsare, men jag tänker mig er som luttrade och lagom fördomsfria, så låt mig berätta om en orkester från Göteborg, ett punkband, som hette Tatuerade Snutkukar. Musiken de spelade var inte särskilt njutbar, men det var nog inte heller meningen. I alla fall påmindes jag om bandets korta karriär när pressen i dagarna började rapportera om att läget i Paris är förtvivlat, sedan staden invaderats av ohyra, närmare bestämt vägglöss. 

Insekter är alltid intressant, liksom andras elände, och eftersom vägglöss hör till den fria rörlighetens frånsida kan kräkens härjningar sägas vara en politisk manifestation. Också i vårt land är problemet stort. Något har gått snett. Vems är felet? Och vad bör göras? Vägglusen (Cimex lectularius) var faktiskt snudd på utrotad på den tiden punkarna tävlade om att hitta på festliga namn. Ett band hette Anti Cimex, och det var när de klev av scenen på en krog i Göteborg som Tatuerade Snutkukar klev på. De hann spela en halv låt innan krögaren slog av strömmen. 

Vid samma tid i början av åttiotalet hade jag av sociala skäl börjat odla kulturella intressen, inte bara entomologiska, men hur det nu var kunde jag ändå inte släppa småkrypen, så jag behöll intresset i smyg, främst genom studier av inomhusentomologi. Att ränna omkring i skogen hade jag inte tid med, men i ett bortglömt müslipaket upptäckte jag en stark population av sågtandad plattbagge (Oryzaephilus surinamensis), en mindre skalbagge från Surinam som inte smakade något särskilt utan bara berikade müslins klena proteinvärde. 

Det var i den vevan en god vän som bodde i kvarteret Mullvaden på Södermalm hörde av sig om ett sensationellt fynd i sängkammaren. En vägglus! Jag for dit som ett skott. 

Jodå, vägglus var det. Mitt livs första. Arten var faktiskt en raritet, och likadant var det med hussyrsan som ett par år senare började sprida sig utmed fjärrvärmenätet i Farsta; jag skaffade via kontakter där nere ett eget exemplar som sedan underhöll med sin torftiga sång från en burk jag hade i ett prång ovanför spisen. Först senare såg jag sambanden, de politiska. 

Allt ska betalas med ett pris. Globaliseringen vi lever under nu drivs av samma bränsle (pengar) som dessförinnan kolonialismen, och vinsterna har naturligtvis varit stora, åtminstone större än förlusterna, lite beroende på hur man räknar. Hednamissionen, som drevs mer av härsklysten dumhet, hade också med saken att göra, låt vara att Guds rike sedermera döptes om till Demokrati. Libyen, till exempel, skulle som ni minns demokratiseras från luften. Till och med svenska jaktplan deltog i projektet. 

Det gick väl sådär. När nyligen flera tusen libyer försvann i en flodvåg var det dock få bedömare som tordes lägga något ansvar på de allierade stridskrafter som bombade landet sönder och samman och sålunda skapade ett kreativt kaos där kvarvarande krigsherrar på marken hade viktigare saker att syssla med än underhåll av landets äldre dammanläggningar. Katastrofen påstods genomgående vara orsakad av något annat. 

Hur som helst, åter till ohyran. 

När Lubbe Nordström skrev sin omtalade bok ”Lort-Sverige” (1938) var vägglöss ännu ett utbrett bekymmer vars yttersta orsak ansågs vara fattigdom. Efter kriget ljusnade läget betydligt. Bostäderna blev större och renare, samtidigt som nya bekämpningsmedel typ DDT underlättade utrotningen. Även människoloppan (Pulex irritans) försvann i samma svep och har inte hörts av sedan dess, tack och lov. 

När journalister nu söker svar på varför vägglössen åter frodas ringer de till ett privat företag, grundat 1934, som en gång lånade sitt namn till ett punkband från Göteborg. Detta företag har allt att vinna på en hysterisk rapportering. Ökat resande, svarar de, och tillägger att de bästa gifterna är förbjudna. Lössen har dessutom utvecklat resistens mot de gifter som finns. Vidare påpekar man att just vägglöss ofta sprids genom handel med begagnade möbler, en iakttagelse som onekligen blåser nytt liv i begreppet loppmarknad.  

Fattigdom nämner ingen.  

Skräcken för skadedjur och parasiter har i alla tider utnyttjats av demagoger med ont uppsåt. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Ändå undrar jag om det inte vore klokt att se också vägglössen som ett pris vi betalar för något större. Globalisering är inget bra ord, jag vet, och fattigdom är alltid relativ. Något är det i alla fall, som inte sägs. Förresten är det nog inte ”vi” som betalar det där priset, utan de som befinner sig längst ner, som Günther Wallraff brukade säga.

***

Läs även: Att ha fel på riktigt är en konst

Läs även: Lämna fjärilarna åt kulturdepartementet