Val skapar konflikt och misstro – vad gör vi?
Har ni märkt att alla gnäller på valresultatet? Det svenska, från i september i år, som inte finns än?
Opinionsmätningarna faller som surt regn över landet. Hur ska det bli en regering av det här? Och hur ska det kunna bli politik? Så låter jeremiaden, ungefär. Inte utan anledning.
Ibland glömmer vi varför demokratiska val var så populära, när de slog igenom. Det handlar inte om det moraliskt rätta i en person – en röst. Inte om demokratin som den politiska skapelsens krona. Nej, det handlar i grund och botten om att demokratin fyllde två funktioner:
Den fick folk att acceptera staten som legitim och vara lojala med den.
Den utgjorde ett sätt att lösa konflikter, eller åtminstone finna kompromisser som gjorde att konflikterna kunde läggas åt sidan.
Men nu verkar val snarare skapa misstro och konflikt. Världen bjuder på exempel i övermått.
Det gäller folkomröstningar: Brexitomröstningen undergrävde snarare statens legitimitet och ökade konflikterna i det brittiska samhället. Folkomröstningen om villkoren för att lösa ut den grekiska ekonomin 2016 gav ett resultat, men den överenskommelse som slöts gick åt andra hållet. Med misstro och ilska som följd.
Vanliga val fungerar inte mycket bättre: Theresa Mays idé om att utlysa ett snabbt val, för att samla legitimitet, lojalitet och lägga konflikter åt sidan, resulterade i sin motsats. Det tyska valet i september förra året, ledde till ett halvårs förhandlingar, en koalition som är på väg att spricka och att alla de frågor som valet handlade om fortfarande slits i offentligheten. Ur de spanska valen 2015 gick det inte att bilda en regering, så det blev nyval i juni 2016. Ur det kom en regering som nyligen föll, efter att ha förlorat en förtroendeomröstning. I Italien regerar en koalition från ytterkanterna, på ett program som förenar oförenligheter. I USA har politiken polariserats till en punkt där delar av landet – geografiskt och klassmässigt – har svårt att acceptera den sittande presidenten som legitim och där kontroversiella frågor blivit ännu mer kontroversiella på grund av valresultatet.
I demokratiska länder talas det allt oftare om val som problem, precis som inför riksdagsvalet i höst. Det är i stället auktoritära ledare, som Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan och Viktor Orbán, som hämtar kraft och tröst i valurnorna.
Lade man de senaste två årens böcker om demokratins kris i en rad skulle de spänna över fem medelstora valkretsar. Det finns förstås en paradox i det: en krisande diktatur producerar inte en hel genre av självkritik. Något fungerar uppenbarligen fortfarande i demokratier. Och en hel del av demokratikritiken är lätt maskerat Trumphat, eller Brexitångest. Men det finns en del pärlor.
Britten David Runcimans »How Democracy Ends« är inte fullt så ödesmättad som titeln antyder, men väldigt läsvärd. En av Runcimans fördelar är att han har en dynamisk syn på demokratin. Det är inte ett statsskick som kräver oföränderlighet i form och metod. En annan fördel är att Runciman begriper att problemen går mycket djupare än något enskilt valresultat, samtidigt som han inte tror på den allt mer spridda idén att det, återigen, är fascismen som är faran.
Donald Trump, skriver Runciman, är inte en »proto-Hitler«. Problemet är snarare att demokratin har en »medelålderskris« och »Donald Trump är dess motorcykel«. Av de tre hot mot demokratin han särskilt diskuterar – kupper, katastrofer och den digitala revolutionen – är det de senare två han ser störst risker med. Krav på att möta klimathotet och de sociala mediernas fragmentisering, inte stridsvagnar på gatorna, är vad vi bör oroa oss för.
Val betyder helt enkelt inte samma sak i den värld vi lever i, jämfört med den värld vi levde i. Sökandet efter nya modeller är i gång. Italienska Femstjärnerörelsen testar ständiga medlemsomröstningar. Ibland röstar 10 000, ibland 700, jämfört med de miljontals som deltar i omröstningar i traditionella partier. Ändå kan rörelsen framställa sig som mer demokratisk. Emmanuel Macron experimenterar med en metod som lägger sig närmare de auktoritära ledarnas sätt att använda valen på. Han blir populär i hela EU.
Och snart har vi också ett valresultat att oja oss över. Spänn fast er.
Krönikor | Johan Hakelius
Vilken var den mest delade engelsk-språkiga nyheten om Sverige förra året?
