Valet av pristagare nästa år kan Akademien överlåta åt en AI-app
Ledamöterna liknar mer en bokcirkel någon personalavdelning kommenderat fram än en akademi. Kan de verkligen hitta en bra bok?
Toppbild: TT
Förra veckan avslöjades vem som får årets Nobelpris i litteratur. Som vanligt var debatten livlig innan priset tillkännagavs. Sedan har det varit ganska tyst. Några kritiker har tyckt att Han Kang förtjänar priset. Lika många verkar tycka att hon är en bra författare – men inte i Nobelklass. Vi andra funderar över om det blir ett nytt krig, vem Jimmie Åkesson gift sig med och varför kantarellerna är så dyra om det nu är ett bra svampår?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I stället för att tala om Nobelpristagarens texter har vi fått en debatt om akademien och därpå en debatt om debatten. Snart kommer debatten om debatterna. Är DN:s Miljö-och kulturredaktör småskuren när han kritiserar priset? Måste man stå nära Akademien för att tycka att Han Kang är genial? Har hon fått priset eftersom hon varit så många gånger i Sverige på festivaler (i så fall borde förläggaren få ett eget pris för bra jobb).
Förmodligen är kronologin ovan ett tecken på att kulturdebatterna fungerar som konstarterna. I stället för fiktiva romaner har vi fått autofiktion, teaterregissörerna skriver in sig själva i klassikerna och varenda slapp tv-thriller lånar oblygt från filmklassikerna. Återanvändningen av kultur fungerar betydligt bättre än återanvändningen av sopor.
En vän brukar klaga på att han förlorar alla debatter hemma eftersom barn och hustru med utstuderad list övergår till att diskutera hur han framför sina åsikter snarare än vad han säger. Metaperspektivet tar kål på samtalet. Begripligt men en aning trist. Möjligen har de som pliktskyldigt kritiserar Akademien helt enkelt tråkigt. Måhända saknar de provokatörer som Elfriede Jelinek, Peter Handke och Elias Canetti?
Eller – vi lever ju i bildernas epok – så bottnar kritiken av Akademiens förutsägbarhet i att Akademiens nya eviga sekreterare inte ser lika provocerande ut ut som Horace eller framförallt Karl Ragnar Gierow vars mörka glasögon inomhus enbart bräcktes av Bob Dylans. Ledamöterna liknar mer en bokcirkel någon personalavdelning kommenderat fram än en akademi. Kan de verkligen hitta en bra bok?
Föga tröst erbjuds av det förflutna. I en slätstruken tv-dokumentär vandrar Horace till Rom men uppför sig som han gick till Trosa. Ingenting av det han möter förefaller utöva någon större dragning på honom. Hur mycket intressantare hade det inte varit om Horace reflekterat över antikens författare och jämfört deras syn på ålderdom och kulturella strider med sin egen?
I min ungdom fick jag lära av en boxare att "Gamla mästare dör aldrig, de bara tonar bort". Tur att böckerna finns. Texter överlever allt, till och med akademier.
Han Kangs Vegetarianen som översatts till mer än tjugo språk redan innan Nobelpriset har alla förutsättningar att bli en kultroman. Den berättar om en tillbakadragen hemmafru som blir vegetarian vilket irriterar hennes make och gör hennes far ursinnig. Om det inte vore för våldsamheten kunde det så långt vara början på en sedekomedi. Men i romanens andra del går kvinnan in i sin galenskap. Vägen dit passerar via svågerns konstprojekt, en videoinstallation där han målar blommor på hennes kropp. Avsnittet är absurt och starkt sexuellt laddat, men vi befinner oss fortfarande i verkligheten. Bokens tredje del är ren surrealism när kvinnan försöker bli en växt genom att svälta sig. Myter blandas med brutala beskrivningar av kroppens förfall.
Jag läser de sista sidorna vid middagsbordet där en blodig kalvnjure Henri IV och en flaska Saint Joseph gör mig sällskap. Sedan tar jag itu med nästa bok av Han Kang. Valet av pristagare nästa år kan Akademien överlåta åt en AI-app.
***
