Välkommen, frukostklassiker

Efter att ha upptäckt att min lillasyster Siris namn betyder »kuk« på georgiska bestämde vi oss för att tillbringa den sista delen av hennes besök i exil i Armenien – vars språk tillhör en helt annan familj.

Vid gränsövergången Sadakhlo-Bagratashen åkte vi fast. De georgiska poliserna förkunnade generat att makens och mitt uppehållstillstånd inte innefattade vår Lada Niva. Fordonet hade vistats olagligt i landet de senaste månaderna. Vi var skyldiga staten hela vår reskassa. Så vänligen följ med här, kalbatoni Richert.

På den armeniska sidan av gränsen började de verkliga problemen. Vi blev snabbt varse att våra georgiska kontokort har en löjligt snål veckospärr. Det krävdes en viss kreativitet för att skaka fram kontanter till inreseavgiften, den obligatoriska bilförsäkringen och vad som eventuellt kan ha varit en muta.

Alltså har vi nu fått tillbringa ett par dagar i stillsamt armod med utsikt över Jerevans Stalinistklumpiga operahus. Det har varit en underbar upplevelse. Bort med tvånget att besöka de vitdukade krogar mina vänner i all välmening rekommenderat! I stället har jag dagligen kunnat hänge mig åt mina favoriträtter: vitt bröd, industrimajonnäs och ohämmad opportunism.

En ny frukostklassiker har så sett ljuset. Ett par råa ägg vispas med en frikostig klick majonnäs, och i detta rivs rejält av gårdagsbrödet. Det hela ställs i kylen tills hungern blir en övermäktig. Man steker smeten under omrörning tills man har en anrättning som varken är äggröra eller fattiga riddare utan någon sorts hybridkrigföring mot kroppen.

I övrigt har vi levt på shaurma, som trots sitt namn bär få likheter med den äktsvenska fyllekebaben. Inslagningsbrödet är färskt och froffigt mjukt, och som ett långfinger åt folkmördande turkar är köttet allt som oftast fläsk.

Ibland krasar det till av en granatäppelkärna. Runt femton kronor får man hosta upp på ett lyxplastglänsande ställe där städtanten skriker på en för att man röker e-cigg, tills ägaren skriker på städtanten att det för fan inte är riktiga cigg.

En kväll insåg Siri att hon ännu inte fått någon armenisk oligarkfriare. På åkte en åtsmitande klänning och rejäla klackar och vips hade hon förvandlats från trulig tjugoåring till rysk fotomodell. Nu dög inte vilket hak som helst, så vi fick poola våra magra resurser. Runt 400 kronor räckte till ett par förrätter på Dolmama, som besökts av världsstjärnor som Hillary Clinton, Vladimir Putin och Julio Iglesias. Det var gudomligt: aubergine fylld med valnöt och dill, russinstinn qufta pocherad i gräddig purjolökssås, rimmad bäcköring med färskost och soltorkade tomater, armenisk sallad med mullbärssirap. Ingen friare materialiserade sig, men eftersom köket bjöd på baklava och glass var excessen inte förgäves.

Ingen lyxkrog kan dock mäta sig med en armenisk hot dog. Vid Vernissage – den stora hantverksmarknaden bakom Republiktorget – ligger en liten korvmoj där en ännu mindre herre agerar såväl levande kassaterminal som kommandocentral.

Beställ en varmkorv med allt för sju kronor och få en frasig baguette fylld med pansovjetiska smaker: en diminutiv, sladdrig hot dog med vag falukorvsaura, majonnäs, en gnutta ketchup, inlagd gurka och hackad koriander. Det är hit jag lär återvända.

Och bötessumman för vår illegala invandrarbil? Jodå, ganska exakt motsvarande arvodet för den här krönikan.

Margits tre Armenienfavoriter:

Armeniskt fruktvin av märket Ijevan. Kostar en spottstyver trots att det är i världsklass. Eller just ja, ni har fortfarande Systembolaget där hemma …

Friterade brödpinnar med intressanta smaker. De saluförs i stället för chips överallt i det forna öst. Godast hittills: »anka och äpple«.

Armeniska vitkålsdolmar fyllda med bulgur, baljväxter och generösa mängder chiliprickig olivolja – så gott att man snabbt glömmer att det är veganskt.

Margit Richert är skribent och kock, för närvarande bosatt i Tblisi.