Välkommen till klanhövdingarnas vecka
Hur ser egentligen fungerande demokrati ut? Som pajaskonsterna riksdagen har ägnat sig åt den här veckan? Eller som miljöpartisten Leila Ali Elmis framgångsrika personvalskampanj?
Nervositeten stod som en ofrivillig kroppsodör kring de etablerade tidningsredaktionerna, när de först rapporterade om henne. De gjorde allt de kunde för att slippa ställa några frågor om en ung kvinna med somaliskt påbrå, okänd till och med i större delen av sitt eget parti, som lyckats bli inkryssad i riksdagen.
Alternativa medier och ett par av de pseudoalternativa skribenterna gick istället i gång med kastrulllock och harskramlor, utan att veta något.
Så, föredömligt snabbt, åkte Dagens Nyheters Niklas Orrenius till Göteborg och tog reda på vad som faktiskt hade skett. Det blev veckans mest intressanta artikel. Och ännu ett exempel på Orrenius förmåga att skära rakt igenom såväl fördomar som ängslighet.
Läs reportaget, om ni inte gjort det. Något av det viktigaste man kan ägna sig åt i dessa dagar är att lära sig ett och annat om Sverige, ett land som verkar allt mer svårbegripligt för svenskar. Det här är en artikel som står till tjänst med just sådan kunskap.
Det är faktiskt en rörande historia. I korthet ger Leila Ali Elmi och de som stött henne uttryck för en nästan naiv tro på det demokratiska systemet. Alla som haft en morfar eller farmor i folkrörelser känner igen den: vill man ändra något sluter man sig samman. Man har ett ansvar att engagera sig.
Även Leila Ali Elmis gillande av ett klipp med grova påhopp på Joakim Lamotte – »parasit«, »rövhatt«, »skadedjur« – benar Orrenius ut. Det tristaste i hela den historien är att hon snabbt föstes in i de professionella politikernas undanglidande formuleringar. I övrigt måste man anstränga sig för att inte begripa vad som skett. Det här är en vanlig lite slängig person, ingen yrkespolitiker, som blivit förbannad på Lamotte på ungefär samma sätt som han blir förbannad på allt som rör sig. »Rövhatt« är ett rätt kul ord och det har väl överskuggat de obehagliga »skadedjur« och »parasit«. Man kan spela chockerad över det, men det kräver en rätt rejäl dos präktighet av precis samma hysteriska slag som folk uppammar över bredkäftade amatörpolitiker till höger.
Man kan tycka illa om den här typen av tilltal, utan att för den skull göra prydheten till en dygd. De som biter sig fast i det här, missar poängerna i Orrenius reportage.
De blixtsnabba anklagelserna om klanröstning får inget som helst stöd i artikeln. Det här rör sig om en kandidat som snarare verkar ha fronderat mot alla sorters auktoriteter och traditioner tidigt i livet. De organisationer som stött henne har aktivt motarbetat islamism. Det kan rimligen inte vara klanröstning bara för att kandidaten är somalisk, eller för att många i den sportförening som kampanjat för henne också är det. Det är trots allt inte suspekt att vara förankrad i ett lokalsamhälle.
Per Brinkemo, Sveriges ledande kännare av klanproblematiken – för den finns, har tillsammans med Johan Lundberg just i dessa dagar publicerat en antologi om klanbildningar i Sverige, men också om problemet att begreppet klan används slarvigt och att vi vet för lite om klanberoendets praktik. De som var en aning snabba på avtryckaren denna gång borde passa på att läsa den antologin. »Klanen«, heter den.
Och här någonstans börjar vi närma oss det kanske mest häpnadsväckande av allt. Något som nästan är omöjligt att undvika att se, om man läser Orrenius reportage en vecka som denna, utan skygglappar.
De som den här veckan har fått Sverige att framstå som en låtsasdemokrati, ett fifflande u-land där regler bänds och målstolpar flyttas, där väljarna behandlas som boskap och förtroendet tas för givet, där sekteristiska sammanslutningar agerar utan andra mål än att roffa åt sig makten, är de etablerade riksdagspolitikerna. Det är de som verkar ha förlorat all kontakt med det breda samhället därute. Inte Leila Ali Elmi. Hon framstår snarare som en demokrat av det gamla slaget, när folkrörelser fortfarande gjorde annat än kvitterade ut statsbidrag.
Vad hon kommer att uträtta får vi väl se. Det kan inte ens Niklas Orrenius svara på i förväg. Men så här långt har historien om Leila Ali Elmi varit mer genant för majoritetsSverige än för henne.