Välkommen till transideologernas drömvärld

Det började i våras. Jag drömde plötsligt sammanhängande och – om jag får säga det själv – dramaturgiskt rätt begåvat. Kanske inte Breaking bad-begåvat en normalnatt, men nog för att drömmarna skulle ha passerat som miniserie på Amazon Prime. Det var rätt påkostade produktioner, också. Bra scenografi, eleganta kostymer och mestadels fungerande rollbesättning. Vaknade jag till, tog nästa avsnitt vid så snart jag slöt ögonen. Inga löjliga Chagall-förvecklingar där man plötsligt svävade över hustaken eller uppvaktades av en get med fela. 

Till en början var själva handlingen, om än sammanhängande, rätt trivial. Ofta något slags uppdrag som skulle klaras av. Men så här framåt hösten har drömmarna gått mera från actionfilm till dokumentär av den äldre typen, det vill säga inte de där flåsiga amerikanska ”dokumentärerna” som ständigt upprepar sig till förmån för nytillkomna tittare. 

Häromnatten lärde jag mig till exempel om en ny kinesisk-amerikansk koalition, som satte koppel på Ryssland och Iran och återskapade något slags stabilitet i världen. Det var, förstås, en koalition med många faror och brister – som min inre dokumentär samvetsgrant listade – men på det stora hela till fördel för världen. En annan natt förra veckan myntade mitt sovande jag begreppet ”särartssampling”, men tyvärr vaknade jag innan jag hann förklara för mig vad det betydde. 

Det klingar ändå rätt bra: ”särartssampling”. Jag tror att det kan ha att göra med identitetspolitik eller woke-galenskaper, eller något åt det hållet. 

Man kan förstås fråga sig vad allt det här säger om mig, men jag tror att det är mer intressant att fråga vad det säger om världen. Drömmar brukar ju verka briljanta i ungefär 40 sekunder efter man vaknat och sedan ganska snabbt blekna, såväl vad gäller innehåll som gestaltning, i jämförelse med verkligheten. När drömmarna känns nyktrare och mer trovärdiga än verkligheten, är det antagligen ett tecken på att handlingen i den värld som vi faktiskt är satta att leva i, har börjat förlora i kvalitet. 

Ett exempel: 

I USA är senaten i luven på sig själv, eftersom väljarna i Delaware har skickat dit Tim McBride, som för drygt tio år sedan talade om att han kände sig som kvinna och bytte namn till Sarah. Nu är frågan om Sarah/Tim ska få använda dam- eller herrtoaletten. Det hela är komplicerat, eftersom Sarah verkar vara en kvinna med penis, men ingen vet riktigt säkert, för det bryter mot modern etikett att fråga om det skett en amputation eller ej. Det hör också till modern etikett att inte nämna namnet Tim, eller något annat som antyder att Sarah har varit och antagligen fortfarande är en biologisk man. 

Det är här det blir besvärande surrealistiskt. 

Egentligen är problemet uppenbart för de flesta. Det som regelmässigt beskrivs som ”transfobi” överlappar till stor del en helt annan fobi: den mot att låtsas att verkligheten inte finns. Det finns folk som avskyr minsta avvikelse från könsnormer. Men det finns också folk – jag vågar gissa att de är fler – som avskyr att låtsas som om det inte finns någon verklighet. Att respektera det subjektiva är en sak. Att se den objektiva verkligheten som ett övergrepp, en annan.  

Transideologerna vill att vi ska hantera livet som om det vore en dröm. Om någon påstår att en get med fiol svävar över hustaken ska vi bara nicka och hålla med. Och de är inte ensamma i sin surrealistiska strävan. Nu i helgen fick vi höra att ”de fattiga länderna” på den senaste klimatkonferensen fallit i gråt därför att de inte genast fått 1 000 miljarder dollar om året. Och Robert F Kennedy jr ska bli ansvarig för sjukvården i USA. 

Snart är det bara våra drömmar som rimliga. 

***

Läs även: Människor är lata och fantasilösa

Läs även: Grattis åsiktskorridoren, tio år