Välkommen till uppfostringsanstalten!
Det finns ett grundläggande tilltal i de flesta samhällen. I auktoritära samhällen, till exempel, är det grundläggande tilltalet ordern. I byråkratiska och legalistiska samhällen gäller i stället det formellt juridiska tilltalet. I samhällen som låtsas vara något annat än alla vet att de är, blir lögnen normen. Har vi lyckan att ha att göra med fungerande demokratier – de verkar bli allt färre – kan det grundläggande tilltalet vara det resonerande.
Folk ljuger och ger order även i fungerande demokratier, förstås. Men det grundläggande tilltalet i ett samhälle är det som faller sig mest naturligt i offentlig kommunikation. Inte bara från statens sida, utan i största allmänhet. Det ekar från institutioner av skilda slag: kulturella och kommersiella, religiösa och akademiska.
I förra veckan skrev Kinakännaren Ola Wong en kolumn i Svenska Dagbladet om Östasiatiska museet. I korthet varnade han för att museet, världsberömt för sina samlingar, är på väg att förskingras.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke utsåg förra året Ann Follin till chef för Statens museer för världskultur. Det sägs att hon kommer att genomdriva en sammanslagning av Östasiatiska med Etnografiska museet och Medelhavsmuseet. En »gallring av samlingarna« på Östasiatiska har aviserats. Även sakkunskapen rensas ut, enligt Wong. In kommer i stället politiserade byråkrater och pr-människor. Uppdraget för museet verkar inte längre vara att förmedla kunskap, utan att driva propaganda för önskvärda idéer, som mångkultur och jämställdhet. Det, och att öka antalet besökare.
Vi har alla våra förutfattade meningar. Mina gör att jag helt och fullt tror på Wongs varningar. Det han beskriver låter som exakt vad man kan förvänta sig i dessa yttersta dagar. Wong nämner att Follins favoritutställning var en prisad sak om Sidenvägen, som gjorde stor affär av Tangdynastin som förebild för multikulturalism och girl power.
Gissa hur välgrundat det var, annat än i någon nyformulerad värdegrundsplan. Men det är den typen av utställningstexter som vi har fått vänja oss vid. Vill man beundra bronserna från Benin, till exempel, måste det ske under ett bombardemang av manande kommentarer. De antyder att det afrikanska kungadömet inte stod romarriket efter. De gisslar besökarna för att tillhöra den tjuvaktiga västliga kulturkrets som förstörde denna högkultur. Och tilltalet är omisskännligt.
Det kommer uppifrån, är snorkigt och otåligt. Det utgår ifrån att de tilltalade är i behov av korrigering, rent av en uppsträckning. Det avslöjar en trötthet vid dessa felprogrammerade massor, som inte har vett att tänka rätt.
Det är, kort sagt, ett uppfostrande tilltal.
Välkommen till det svenska samhället 2016. För museerna är långt ifrån ensamma. Öppna vilken tidning som helst och det uppfostrande tilltalet finns där. Ras och miljö, kön och hbtq, köttätande och resvanor: ämnena som vi ska uppfostras i är hundratals. Till och med kommersiella företag har börjat uppfostra sina kunder. Det är en särskild del av det som kallas corporate social responsibility och har sin egen kader konsulter.
Och, vet ni, jag tror att de flesta av våra uppfostrare – på museer, myndigheter, marknadsplatser och i medier – inte ens tänker på det. Tilltalet kommer alldeles naturligt. För det uppfostrande är på väg att bli vår tids grundläggande tilltal.
Möjligen undantaget när vi talar till barn.
