Valvinnarnas vargtimmar
Alla partier såg så glada ut på sina EU-valvakor. Utom SD. Men säg den glädje som varar.
Toppbild: TT
Ni andra har säkert gått vidare i livet, men jag har inte riktigt kunnat släppa EU-valet, i övertygelsen att väljarskocken verkligen försöker säga något med hur de bräker, men att deras budskap denna gång ännu inte blivit helt utrett.
Skocken? Bräker? Skulle jag alltså mena att väljarna är dumma får. Nej, inte alls, får är betydligt mer intelligenta än sitt rykte, kan jag rapportera från släktens Roslagsgård där ett tjugotal tackor och deras lamm betar ner sly och gräs.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till att börja med var Miljöpartiets uppgång sedan förra EU-valet inte riktigt den stora skräll den först framstod som och som orsakade en evighetslång grön dansextas på valvakan. Delvis orsakad av att ValU träffade fel och “lurade” i MP att de ökat med över 4 procent; de riktiga siffrorna gav så småningom en mer modest ökning på drygt 2 procent.
Dansglädjen tycktes ändå oförminskad, och varför inte? De där två procenten låg faktiskt i korten, givet att partiet låg bättre till i opinionen än inför förra EU-valet, och det med en uppåtgående trend; högst möjligt kopplat till en medialt lyckad startsträcka för nya språkrörsduon Helldén/Lind.
Att även valets stora vinnare Vänsterpartiet – som ju faktiskt på riktigt gick upp mer än 4 procent – har en ambitiös klimatagenda föranleder frågan: Puffas det politiska landskapet nu i klimataktivistisk riktning?
Nja, inte säkert.
Tittar man på Novus undersökningar om “viktigaste politiska frågan” stärkte klimatet förvisso sin position i våras – men inte mer än att vinterns nedgång neutraliserades.
Vidare visar ju ValU att Vänsterpartiets lyft i hög grad var en Jonas Sjöstrand-effekt. (Vilket parentetiskt säger något gott om röstboskapen. Maken till klok, sympatisk och pedagogisk folkets företrädare – med en brokig livsresa som gör honom till icke-politikerbroiler, om min djurmetaforik tillåts fortsätta – får man ju leta efter.)
Om man till det lägger att ekonomin de senaste åren fullt begripligt växt i angelägenhetsgrad – vilket tycks hjälpa Tidö-regeringen och klimatminister Romina Pourmokhtari att stå sig väl i debatterna om sänkt reduktionsplikt och annan marginellt växhthusgasökande policy – skönjer vi förklaringen till såväl denna senaste rödgröna valvind som det faktum att Mp alltid överpresterar i EU-val.
Ambitiös klimatpolitik, ja tack – but NIMBY! Not in my back yard. Svensk koldioxidflagellantalism har en inte ens mätbar inverkan på temperaturen, det är bara internationella samarbeten och tvångströjor som kan bringa målen resultaten något mer i samklang med målen.
Humanitär flyktingpolitik, ja tack – but NIMBY! Svensk solidaritetsmasochism förmår till enorm samhällskostnad i form av segregation och våld med mera rädda endast en rännil av världens flyktingar, det är bara internationella samarbeten och tvångströjor som kan balansera egennytta med erforderlig hjälp till olycksbröder och -systrar i syd.
Som en vän, entreprenör i energibranschen – starkt miljömedveten och på fritiden fårfarmare – uttryckte saken: Folk är rädda för vad stollarna i Mp kan ställa till med på hemmaplan, men i EU-parlamentet gör de i alla fall ingen skada.
Apropå det en spaning utifrån Mp-pyspunkan på valnatten (men som alltså ändå inte stoppade dansen), då ValUs 15,7 procent krympte till under 14 procent.
Men först lite om får, hämtat från sajten djurschysst.se:
“Får är sociala djur. De trivs om de får vara med sin flock och beta stora delar av dagen.
Får är även flyktdjur. Hos flyktdjur är ett viktigt skydd att inte visa skador eller onormala beteenden. Djur i en flock som visar denna typ av beteenden löper större risk att bli offer för till exempel sociala medier, cancellering och problem på arbetsplatsen.”
Nja, de sista orden har jag ändrat. Ska givetvis stå: “offer för rovdjur”. Men principen är densamma för både får och fä: “onormala beteenden” utgör en fara. I det ljuset kan ValU-diskrepansen för MP tolkas som att det finns en godhetssignalering gömd i de överdrivna ValU-siffrorna: Jag är minsann inget SD-troll – och alltså normal!
Vän av valsociologisk ordning invänder nu att om “SD-trollen” hukade för ValU-frågorna på sin väg hem från valbåset, borde väl partiet ha gått upp i verkligt resultat jämfört med ValU? Men det gjorde partiet inte, tvärtom sjönk även de (men betydligt mindre än MP).
Detta föranleder en djärv, och för de rödgröna olycksbådande valtolkning, utifrån vetskapen att ValU i sin databearbetning försöker kompensera för olika väljargruppers varierande vilja att svara på ValUmedarbetarnas frågor.
SD-siffrorna viktas regelmässigt upp. Varför? Dels odlar SD-are och deras typiska väljardemografi en allmänt större misstänksamhet mot samhällsinstitutioner, dels höjs tröskeln att bryta sin valhemlighet för den som vet eller anar att topplocket skulle gå hos familj, kolleger och dylikt om de fick veta ens sanna åsikter.
Min hypotes är att SD på många håll nu blivit så rumsrent, att den där oviljan att redovisa sina SD-sympatier numera överdrivs av valforskarna. SD-stigmat försvagat, alltså, och ValU har inte riktigt hängt med i svängarna.
SD:s egen eftervalsanalys – att det var mobiliseringen som sprack, inte det generella stödet för partiet – är givetvis korrekt. Annars skulle man inte legat kvar på höga nivåer i de partipreferensundersökningar som presenteras efter EU-valet. Trollkontoreportagen i TV4 tycks alltså inte ha sårat partiet på djupet.
Och om inte ens den debatten, med dess övertoner av hets och hat och hot gällande vad som i grunden tycks ha varit satir- och debattkonton (något annat framkom i alla fall inte i TV4:s granskning), förmådde bli strået som knäckte kamelens rygg, ja, då vete fåglarna vad som ska göra det.
Här fick ni några djurmetaforer till, för de nyss så segerrusiga rödgröna partierna, med ledartackan Magdalena Andersson i spetsen, att ruva över i de cirka 800 vargtimmarna fram till nästa val.
Men även Tidö-baggen själv, Ulf Kristersson, också han valvinnare, lär också uppleva sömnlöshet och vånda, i den mån statsministerposten är honom kär – vilket den alldeles uppenbart är. (Maken till jobbtrivsel får man leta efter!)
Han måste ju fråga sig: Är det SD som efter TV4-granskningen gått i så våldsam motattack mot ”det vänsterliberala klägget” och stormat mot en medial ”påverkansoperation” - i stället för att ödmjuka sig - en i längden hållbar samarbetspartner? Hur länge står till exempel Liberalerna ut med den på många områden antiliberala politik som ligger i Tidö-tangentens riktning?
Den Jimmie Åkesson som i Almedalen i dag i ett självsäkert och starkt högerkonservativt tal ställde ultimatum om regeringsposter från och med nästa val – är han rentav den skrämmande varelse som de rödgröna alltid hävdat: en ulv i fårkläder?
Och blir ett sverigedemokratiskt varggrin den bild som fastnar från valnatten 2026?
***
