Vanliga människor har inte längre råd att dö

Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: det som verkar locka med den nya begravningsplatsen på Järvafältet är att de döda ska slippa vila i frid, plastpåseskatten och Centerns uthållighet.

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage

Toppbild: Unsplash / Montage

Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.

Fredag 

Jag hade glömt att vi har en ”sanningskommission för det samiska folket” när jag påmindes om saken genom att dess ordförande avgick. Kanske ger det oss ett tillfälle att ompröva behovet av den här institutionen. 

Är det inte en aning fördomsfullt att förutsätta att just det samiska folket är i behov av en sanningskommission? Många av mina bästa vänner är samer och jag har aldrig lagt märke till att de ljuger mer än andra. Inte heller när jag konsulterar den tredje upplagan av Folkskolans geografi från 1914 – en säker källa till sådan information – står det något om att samer skulle vara lögnaktiga. Inte heller beskrivs de som lata, likt italienarna, försupna som ryska bönder, eller barnsligt godmodiga människoätare, som en del afrikaner. Tvärtom uppmålas samerna som ett friskt friluftsfolk som klär sig färgglatt, bär toppiga mössor över sina bredlagda ansikten och tillskriver renen oskattbart värde. 

Jag vet inte varför och när den positiva bilden av samerna förvreds till den grad att vi ansåg oss behöva en kommission för att se till att de inte ostraffat far med osanning, men det verkar orättvist och det är hög tid att vi gör upp med den föreställningen. 

Däremot undrar jag om inte Lasse Diding, ägare till Leninbadet, tagit sig vatten över huvudet i sin strävan efter en annan sorts ”sanning”. Det är en sak att försöka bortförklara den massmördande maktgalningen Lenins gärning, men en helt annan och svårare att försöka leda i bevis att Jan Myrdal inte var ”en snuskig gammal gubbe”. Det var ju, trots allt, bara två saker som Myrdal själv ansåg vara av värde: ”arbetet och könet”. Han talade nästan lika ofta och lika gärna, särskilt efter 80-årsdagen, om det senare. Ingen svensk kan sväva i ovisshet om Myrdals ”oerhört starka sexuella gemenskap” med sin drygt trettio år yngre andra hustru och om skriftställarens enastående förmåga – något han själv gärna vittnade om – att tillfredsställa henne. 

Vi var många, när Myrdal ännu levde, som unnade honom detta erotiska skrävlande. Det var trots allt nästan folkpartistiskt i sin överarbetade och ändå tama fördomsfrihet. Men att vi i efterhand förväntas glömma det som vi då generöst lät passera, är ändå för mycket begärt. 

Lördag 

De ansvariga för den nya begravningsplatsen på Järvafältet utanför Stockholm måste ha anlitat flitiga PR-konsulter, för plötsligt dyker den upp i både tidningar och radio. Det som lockar verkar vara att de döda ska slippa vila i frid och i stället få sällskap av joggare, cyklister och, när säsongen tillåter, grillentusiaster. 

Det senare är en aning pikant, eftersom en poäng med den nya begravningsplatsen är att den erbjuder eftertraktade kistgravar till dem som inte vill kremeras. Det handlar, i klarspråk, främst om den växande gruppen muslimer, vilket bekräftas av att många av kistgravarna är vända mot Mecka. För att slippa den diskussionen understryker de ansvariga att det här är en ”konfessionsrik” begravningsplats, där man inte skiljer på olika religioner. Hur många konfessionsrika icke-muslimer som kommer att begravas vända mot Mecka får vi väl se. Det kan förstås bli en del, eftersom Mecka i stort sett är söderut med en liten justering mot öster från Järvafältet sett. Sekulära ursprungssvenskar lapar gärna morgonsol. 

Ett större problem, läser jag i Dagens Nyheter, är att vanliga människor inte längre har råd att dö. En begravning, inklusive bouppteckning och gravsten, kostar tydligen 80 000 kronor. Det motsvarar en veckas lyxkryssning på Nilen för två personer, tar jag reda på för att få en bättre känsla för alternativkostnaden. Gravplatsen har man visserligen betydligt längre än en vecka, men å andra sidan ingår bara logi, ingen läcker buffé eller fri bar. 

Debattören i DN riktar udden mot begravningsentreprenörerna och Svenska kyrkan, som verkar skära guld med täljkniv när den stuvar undan våra kroppar efter att ha räddat våra själar. Sant är att jag inte kan påminna mig att jag någonsin stött på en tärd och sjabbig begravningsentreprenör. De verkar alla provocerande välmående, till den grad att en del av dem har svårt att inte le rakt igenom sorgehögtiderna. Lösningen, föreslår skribenten, är att införa en ”Sverigebegravning”, vilket verkar betyda ett slags enkelt, blå-vitt alternativ där allt ingår, men inget är särskilt trevligt. Kanske handlar det om att återinföra kistor med en lucka i botten, så att de kan återanvändas när liket lämpats i graven. Det lär vara en myt att Mozart begravdes på det sättet, men sant är att han levde i en tid då kejsarmakten, buren av bröderna Josef och Leopold, såg med starkt ogillande på dyra begravningar. Kanske kan kungen göra en markering mot postuma excesser. 

Själv tror jag att jag väljer den där kryssningen när det drar ihop sig. Nilkrokodilerna står säkert för ceremonierna utan ersättning. 

Söndag 

Har journalisterna till sist tröttnat på amerikanerna och deras tjatigt högljudda val? Plötsligt förväntas vi i alla fall i stället skaffa oss en åsikt om den avskaffade skatten på plastpåsar. 

När jag rör mig runt Karlaplan ser man ofta radioarbetare, som gått ett par kvarter från sin studio på jakt efter vox populi, om man nu kan finna något sådant i den delen av Stockholm. Här på den skånska landsbygden närmar sig aldrig någon med spelat intresse och en mikrofon i handen. Det betyder förstås inte att vi landsbygdsbor saknar ståndpunkter i avgörande frågor av det här slaget. 

Under den gånga veckan har byns invånare kunnat ses samlas i spontana klungor i diverse gathörn, för att utbyta argument om plastpåseskatten, dess avskaffande och eventuella konsekvenser av detsamma. Frågan om hur man ska förhålla sig till symbolpolitik – för symboler är trots allt viktiga i vår kulturkrets – har behandlats vid flera tillfällen. Åtminstone tre bybor har, oberoende av varandra, konstaterat att plastpåseskatten i sig blivit en symbol för symbolpolitik, något som glatt åtminstone fyra bybor, med en särskild känsla för språket och dess möjligheter.  

Vid några tillfällen har den demokratiska diskussionen breddats för att även innefatta papperskassar och det faktum att många ”plast”-påsar numera tillverkas av nedbrytbara, organiska föreningar. 

Det vore inte förmätet att påstå att de utförliga och breda diskussionerna utmynnat i en byomfattande konsensus, som bäst sammanfattas på så sätt att livet går vidare, ungefär på det sätt det gjorde förra veckan och veckan dessförinnan.  

I det fall någon svensk redaktion känner att den inte behandlat den här frågan med tillbörlig grundlighet och folklig förankring, är ansvariga välkomna att höra av sig till mig, för en mer utförlig redogörelse av mina erfarenheter, synpunkter och slutsatser i ämnet. 

Måndag 

Att det finns en gräns för hur länge till och med Centerpartiet kan intala sig att alla andra går i otakt har vi vetat länge, men man måste ändå ge partiet ett erkännande för dess uthållighet. Nu börjar det till sist att fransa sig en aning i kanterna. Häromveckan luftades anonym intern kritik mot partiledaren och i slutet av förra veckan meddelade Centerns studentförbund att det är dags att tala med alla partier, inklusive Sverigedemokraterna. 

Muharrem Demirok dementerade kraftfullt för Svenska Dagbladets Jenny Nyman i fredags. Centern ska inte prata med Sverigedemokraterna och antagligen inte Vänsterpartiet heller. De pratar inte med de andra Tidöpartierna, väldigt lite, om alls, med Miljöpartiet och knappt, vad det verkar, med Magdalena Andersson, som är partiets uttalade statsministerkandidat. Men stämningen är ”oerhört bra” i partiet, Murre känner en ”enorm trygghet” som partiledare och har verkligen inte stängt några dörrar, bara konstaterat att andra gjort det. 

Jag måste säga att Nymans artikel är ett utmärkt exempel på den finstämda, rent av ömsinta, journalistik som är nödvändig när man ska skildra något mycket skört som balanserar över en avgrund. Men frågan är om Fredrik Johansson drar rätt slutsats när han i lördagens Svenska Dagbladet föreslår att Centern ska börja bete sig som ett normalt politiskt parti. 

I mina ögon verkar det vara just den ambitionen – att vara ett politiskt parti, normalt eller inte – som ställer till det för Centern. Partiet är så bra på annat. Även om det gjorts en del dåliga affärer på sistone sitter partiets investmentbolag på någonstans runt en och en halv miljard. Om Muharrem Demirok inte totalt missuppfattat läget, tycks dessutom centerpartister trivas med varandra. 

Problemet är alla andra, inte minst de ständiga kraven att förhålla sig till andra partier. Inte hjälper det heller att hela tiden behöva misslyckas med att förklara sig i pressen. Men dessa irritationsmoment är direkta följder just av att Centern fortfarande betraktas som ett politiskt parti. 

Det borde vara uppenbart för alla vad som hänt. Centern, Sveriges enda parti med vad amerikanerna kallar ”fuck-off-pengar”, har sagt ”fuck off”, men känner sig tvingat att förneka det. Det har helt enkelt slutat att vara ett parti, men låtsas att det fortfarande är det av vana, eller skam, eller vad det nu kan vara. Lösningen är förstås att bejaka det beslut man redan tagit, snarare än att förneka det. 

Vad Centern skulle vara i stället, om det inte är ett politiskt parti, är en annan, mindre angelägen, men spännande fråga. En sekt kan verka lockande, men sekter har liknande problem som politiska partier. Kanske en nattklubb? Eller en kurort? Eller en podd? 

Möjligheterna är oändliga, om Centern bara vågar göra det partiet redan gjort. 

Tisdag 

Jag var en aning för optimistisk när jag häromdagen trodde att svenska journalister hade fått nog av amerikanernas val. I dag ägnar Dagens Nyheter elva sidor åt presidentvalet – det vill säga i stort sett hela nyhets- och opinionsdelen. Dessutom får Martin Gelin ett uppslag i kulturdelen. Där förklarar han dels att alla som inte röstar på Kamala Harris är moraliskt korrupta, felinformerade och i många fall rubbade, dels att de enda journalister som inte gjort sitt jobb är de journalister som undvikit att driva kampanj mot Donald Trump. 

Han kan mycket väl ha rätt, men frågan är vad svenska läsare, som annat än i undantagsfall inte har rösträtt i USA, ska göra åt saken? Och hur ska svenska journalister, som trots allt mestadels gjort sin plikt och avskytt Trump, reagera på det som de läser? 

Svenska Dagbladet ägnar bara måttfulla nio sidor åt valet, eller tio, om man räknar en artikel av Johan Anderberg på kultursidan. Anderberg bryter möjligen mot Martin Gelins journalistiska norm, genom att leka med tanken att det finns begripliga skäl till stödet för Trump. Det är vågat av Svenska Dagbladet att kasta ur sig så huvudlösa spekulationer på själva valdagen, men trevligt för oss läsare, som ständigt törstar efter verkligt uppseendeväckande slutsatser. 

Ännu en tröttsam amerikansk egenskap är att deras klockor går efter och tvingar civiliserade människor att stanna uppe på nätterna för att få veta vad som pågår. Det är möjligt att vi bevittnar mänsklighetens allra sista dagar, nu när amerikanernas förre och kommande president Trump ska krönas, men desto större skäl att göra apokalypsen tillgänglig på kontorstid. 

Onsdag 

En av Sveriges Radios USA-korrespondenter understryker under eftermiddagen att Demokraterna trots allt fick många röster. Kanske, kan man ana, fick de så många röster att man på sätt och vis kan hävda att de inte alls förlorade, annat än rent formellt. Jag anar att det blir mer av sådant de närmaste dagarna. 

Mycket är oklart i den tid vi lever i, men två saker är säkra: 

1. Vi har en skyldighet att lägga oss i precis allt. 

2. När vi gör det har vi en skyldighet att välja sida. 

Det är därför jag ägnat en betydande del av dagen åt att försöka bestämma mig för om Bengt Carlsson är en rättskaffens man, som fallit offer för avskyvärd hatkultur, eller om Tonka Frodlund är en ärlig och lojal politiker, som på grund av sina berömvärda egenskaper blivit offer för feg cancelkultur. 

Ni är säkert redan informerade om saken, men om ni råkat vara på utlandsresa är Carlsson Helsingborgsbagaren som gjorde tre Malmö FF-tårtor på beställning och var så nöjd med resultatet att han lade ut en bild på en av tårtorna på Facebook. Tonka Frodlund är den lokala s-politikern och HIF:aren som såg bilden, meddelade att hon i fortsättningen skulle bojkotta bagaren och vägrade be om ursäkt, när hennes parti krävde det. Nu har hon tvingats lämna sina uppdrag. 

För bara fem eller tio år sedan skulle vi ha kunnat skratta åt händelsen och gått vidare. På den aningslösa tiden inbillade vi oss att de flesta konflikter här i världen inte var vårt bekymmer och att många konflikter var skrattretande, förutom för de omedelbart inblandade. Men det är ändrat nu. 

Att välja sida i den här konflikten är inte lätt, men jag tror att det rätta är att sluta upp bakom Tonka Frodlund. Hon är trots allt kvinna, representant för ett arbetarparti och anhängare av ett fotbollslag som inte kvalat in till Allsvenskan, utan spelar i superettan. Bengt Carlsson, får man anta, är man och småföretagare och bakar tårtor till vinnaren i Allsvenskan, själva toppen i fotbollens makthierarki. 

Skulle det visa sig att Carlsson är ”rasifierad”, låghalt, transperson, eller något annat av det slaget är jag beredd att ompröva mitt beslut. 

Torsdag 

En fördel med att det amerikanska valresultatet inte är samordnat med ordinarie arbetstid på svenska redaktioner, är att Dagens Nyheter hinner skruva upp sin ångest i nästan en helt dygn, innan vi får den serverad. I dag är faktiskt hela tidningen ett strupens sår och hjärtats skri över Donald Trump, undantaget väderleksrapporten. Ett axplock: 

”Trumps återkomst – och sättet han gör den på – innebär att marken skälver under oss alla.” 

”… läget är tyvärr så fasansfullt att torra analyser inte räcker …” 

”… västvärlden (har) fått en fascist som världsledare …” 

”Det vi kommer att se är en kollaps för rättsstaten, ett uppsving för rasistiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer, okontrollerat hat mot kvinnor, en accelererande katastrof för klimatet och vetenskapen, en ohejdad korruption och – inte minst – en stor triumf för Vladimir Putin och Rysslands imperialistiska expansionsplaner.” 

Det är över huvud taget en påtaglig känsla av uppsving för just ohejdade, okontrollerade och accelererande känslor i dagens tidning. Jag undrar hur i all världen redaktörerna ska gå vidare från den här tonartshöjningen i morgon. 

Men låt oss vara rättvisa: alla tidningens skribenter är inte oförmögna att ompröva tidigare ståndpunkter i ljuset av det som hänt. Akademiledamoten Åsa Wikforss, till exempel, omprövar idén att amerikaner väljer Trump därför att de är okunniga och obildade. Hon tycker nu att det verkar mer sannolikt att de väljer Trump därför att de verkligen vill nedmontera demokratin. Så amerikaner är kanske inte dumma i huvudet, utan helt enkelt onda. 

DN har nog rätt i att det kommer att bli fyra prövande år för oss alla. 

***

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage