Vanligt fôlk behöver ingen permobil
Sällan prövas mina fördomar så hårt som när jag om somrarna strosar runt i någon engelsk kuststad och blir halvt överkörd av the great unwashed. Feta britter i permobil som ätit så mycket frityrflott att de inte längre kan gå.
Gudskelov har jag inga omedelbara planer på att konstnärligt utforska Storbritanniens breda folklager. Förutfattade meningar är inga bra verktyg för att försöka förstå någon som inte är som en själv. Då måste sinnet vara öppet, tanken klar.
Mycket har sagts om att Riksteatern lade ner sin pjäs om Bert Karlsson och flyktingpolitiken dagen innan den skulle haft premiär (lägligt nog efter en sågning av Gunilla Brodrej i Expressen).
Men märkligt lite om inslaget i P1 morgon, sänt tre dagar före premiären.
Jösses Amalia!
I en ljudupptagning från föreställning-en hörs Bert Karlsson, spelad av Anna-Lena Efverman, bemöta kritiska kommun-invånare som inte diggar att han hyr ut flyktingbostäder på sin camping.
Låtsasvästgötska – tillkämpad, modell grov – skär i mina stackars hörselgångar.
– Va, vad sa du?
– Skäggbarn, eller? Va?
– Nä, det är vanligt fôlk, familjer. Och imorgon kômmer det två busslaster till. Så bara så att ni vet det. Och jag har tagit med mig lite banderoller här borta, som ni kan hålla upp när de kômmer. Refugees welcome.
Är det sådant här som teaterräven Suzanne Osten får till »en skarp analys om Sveriges väg till flyktinghatet«? Nåväl. 20 sekunder av tafflig politisk fars kan omöjligt ge en rättvis bild.
Det kan pjäsens regissör Alexander Öberg och skådespelerskan Anna-Lena Efverman, tänker jag, och ser fram emot deras fördjupande tankar kring Bert Karlsson, flyktingpolitik, främlingsfientlighet.
Alexander Öbergs fria associationer går att sammanfatta som följer. 1) Bert är sinnebilden för girighet. 2) Bert visar att det är »trevligt att tjäna pengar på vad fan som helst« (läs: asylboenden). 3) Den råa kapitalismen har tagit över. 4) Bert är fantastisk.
– Alla älskar ju honom, jag också, man tycker ju att han är helt fantastisk.
När programledaren Cecilia Strömberg ifrågasätter Bert Karlssons idolstatus, sjunker Alexander Öberg allt djupare ner i Bertmytologin.
– Jo, kanske men han är ändå accepterad och folklig, och har tv-program och är rolig och blajar och är bra på fräckisar …
Här har vi alltså en regissör till en pjäs som handlar om en nu levande person som inte ens brytt sig om att ta reda på vem denne person är. Eller åtminstone; hur omvärlden tycker att han är. Alexander Öberg har bestämt en känsla av att Bert Karlssons Ny Demokrati var »något slags SD light«.
Anna-Lena Efverman berättar att hon i början ville vara så lik Bert Karlsson som möjligt, men sedan släppte det och skapade en form av hänsynslös vansinnesclown i stället.
När Gertrud Larsson, pjäsens manusförfattare, senare ondgör sig över nedläggningen i Dagens Nyheter (7/10) talar hon som representant för folket. Det är ironiskt, skriver hon, att en folklig föreställning »får samma bemötande som Bert alltid fått av ›snobbarna och eliten‹ i Stockholm.«
Bland pjäsens försvarare finns en ilska över att den inte fick turnera runt i landet där den hör hemma.
Som om de som bor utanför storstädernas hägn inte skulle förstå ett intelligent samtal om det svåra.
»Vanligt fôlk« behöver inga clowner. Inte heller en permobil.
