Vänster och höger betyder ingenting längre

Amerikanska presidentval sopar undan många av våra inhemska debattfrågor. Vi glömmer då att Sverige i likhet med USA numera är ett land med skolor utan kunskap och stadsdelar utan kontakt med omgivningen. 

Liknelsen kan dras längre: i båda länderna har vänster och höger bytt fot, eller åtminstone maskerat sina idéer så väl att det blir lika förvirrande att försöka upptäcka vilket ben de står på, som att titta på en grupp irländska riverdancers. 

På 1970-talet var New York på väg mot konkurs, med hål i gatorna och i många människors själar. I korridoren på YMCA mötte man figurer som såg ut som seriemördare från Des Moines. Med vintrarna kom isvindar och en eftermiddag snubblade Phil Ochs in på musikstället Gerde’s Folk City med snömoln runt axlarna och började hamra besinningslöst på pianot vid fönstret; bara någon månad senare tog han sitt liv alldeles runt hörnet. 

Efter alla år med ömsom republikaner och ömsom demokrater i Vita huset hittar man fortfarande elände på amerikanska gator. De utslagna, de fattiga, missbrukarna, de med mörker i sinnet. I storstäder med demokratiska borgmästare har det slirat extra mycket utför. 

Så lever det glåmiga kvar, i en nutid med nya krig och skarp misstro. Även Sverige och Stockholm har sin beskärda del av illa underhållen välfärd och tomma butikslokaler. Skräp blåser längs gatan som i en förortspjäs från 1972. Busslinjer dras in av en lokal vänsterkoalition som säger sig vilja satsa på kollektivtrafiken.  

En av Phil Ochs låtar hette ”Love me, I’m a liberal” – ironiskt menat, det förstod man snart. 

I USA är en liberal en sorts socialdemokrat, vad det nu är. Och de båda stora partierna har bytt plats med varandra så att arbetarna nu för tiden röstar på Republikanerna och de privilegierade på Demokraterna. Länge var det tvärtom, men frågor som rasdiskriminering och invandring har genom åren lett till andra allianser än de förväntade. Både Bill Clinton och Barack Obama utvisade fler migranter utan uppehållstillstånd än vad Donald Trump gjort. President Abraham Lincoln var republikan medan segregationisten George Wallace, guvernör i Alabama hundra år senare, var demokrat. Om något var sydstatsrasismen identitetspolitisk och den sortens idéer har ju senare blivit allmängods på vänstersidan. 

Vad som hänt på sistone är att partilinjerna stärkts och antagonismen ökat, den ideologiska oklarheten till trots; mera liberala republikaner har tystnat i likhet med mera konservativa demokrater. Mitten har tunnats ut. Höger och vänster sitter ändå kvar i folks medvetande, fast mest som skyddsvallar mot andra sidan. 

På botten skvalpar den gamla motsättningen mellan centrum och periferi fortfarande runt. Pålitligt demokratiska stater började plötsligt rösta republikanskt när plånboksfrågorna ersattes av kulturkrigsdebatter om populism och elitism. 

I Sverige har något liknande hänt; även om vi har och har haft borgerliga regeringar blev vänstern ett institutionaliserat etablissemang medan högern presenterade sig som oppositionell. Tänk bara på hur SVT och Dagens Nyheter tidigare beskrevs som borgarmedier och numera ses som bastioner mot fascismen. EU var storföretagens sammansvärjning, men är i dag folkens demokratiska hopp. Förr hittade man alternativmedier till vänster, nu kommer de högerifrån. 

Har de här beteckningarna då längre någon egentlig betydelse? För att ta en länge aktuell fråga: varför skulle det vara höger att i en välfärdsstat vilja ha kontroll över invandringen? Socialdemokraterna och LO har i omgångar argumenterat för detta. Hur har det blivit vänster att tycka att föreningar ska drivas med bidrag i stället för av engagemang?  

Få har åstadkommit större begreppsförvirring än demonstranterna i Hamasvänstern, som gjort sig till talespersoner för islamismen, den mest reaktionära och kvinnoförtryckande rörelse som står att finna. Extremisterna möts här i puritanismen. De vill inte endast kasta judarna i havet, de stämplar dessutom alla som ogillar religiös fundamentalism som kryptofascister. 

Sådan gränslöshet är svår att artbestämma, vid sidan om det rent ondskefulla. 

I mer civiliserade sammanhang återfinns den verkliga radikalismen i dessa dagar nog främst i besvikelsen. Blickarna vänds bakåt. Samhällsbevararna dyker upp både till vänster och höger; det är få som längre tror på utopier och de flesta saknar allt det där överblickbara som de minns som så mycket bättre. 

***

Läs även: Röstar verkligen halva befolkningen fel?

Läs även: Vi måste börja om på nytt