Vänstern är på väg mot ett nytt romantiskt crescendo

Gruvarbetarna i Malmberget vill ha lönelyft på 20 procent, så kanske står Sverige inför en ny era. Och nya romanser.

Stora gruvstrejken i skiftet 1969-1970 kom som på beställning för TV2: kanalen startade den 5 december, strejken bröt ut fyra dagar senare. Den nya kanalen, uppehållsrum för radikaler, gjorde Sara Lidman, som redan hade skrivit rapportboken Gruva, till sin utsände.

Just det blev inte så långvarigt, eftersom Lidman inte kunde låta bli att agitera och lägga en grundplåt på 10 000 till en strejkfond, men den mediala bollen var i rullning.

Gruvarbetarna, en ekonomisk elit bland LO-folk, blev den unga vänsterns hjältar: riktiga arbetare, som spottade snus efter socialdemokratiska reformister. Fem miljoner flöt in i strejkfonden. Konstnärer skapade verk för att hylla de strejkande. Och reportrarna flockades.

Det var här Anders Ehnmark och Annika Hagström blev ett par. De träffades i orten, skulle man kunna säga. Tillsammans gjorde de intervjuboken Jag är jävligt optimistisk, med gruvarbetaren Harry Isaksson, känd under smeknamnet Castro.

Ehnmark-Hagström blev legendariska, men de var inte ensamma. Gruvstrejken var ett slags yttervänsterns Tinder. Romantiken svallade, inte bara på det personliga planet:

– Ingenting blev sig likt efter gruvstrejken, kunde Ehnmark längtansfullt säga, decennier senare, och försvara den vurm för Sovjet som frodades bland norrländska radikaler:

– Men det var oerhört öppna, demokratiska, kamratliga, oförställda människor. Bilden av Sovjet var sådan. Det Sovjet som fanns i Norrbotten är jag helt för.

Både han och Hagström hamnade så småningom på moskvatrogna Norrskensflamman, när tidningen behövde hjälp att sköta sin nya press, som just kommit från DDR.

Ingenting blev sig likt.

Och nu, alltså, de första tecknen på att vänstern är på väg mot ett nytt romantiskt crescendo. Minns var ni läste det först.

Läs även: 50 år sedan gruvstrejken i Malmfälten som förändrade bilden av Folkhemmet

Läs även: Ingen lysande idé