Vänstern behöver nya idoler med stjärnglans

Minns ni Hugo Chavez? Han dog innan han gjorde bort sig helt. Det var hänsynsfullt av honom, för västvärldens vänsterintelligentia behöver sina idoler. De blir så ofta besvikna. Nicolás Maduro, Chavez efterträdare, är ett bra exempel. Det finns ett tydligt drag av Petronius Maximus, eller Avitus över honom; en av de där glömda romerska kejsarna som tog över när allt redan hade gått åt helvete. Han gör inte saken bättre genom att svälta ihjäl venezuelanerna och skjuta dem när de gnäller för mycket. Men kanske är det mer graverande att Maduro ser ut som en trulig miljö- och hälsoskyddsinspektör i en mellansvensk kommun.

Che Guevara är förstås fortfarande idealet, antagligen världens enda riksbankschef och industriminister med sex appeal. Han var inte först, men Robespierre blev lite överentusiastisk, Lenin och Stalin kräver så många bortförklaringar, Trotskij bär på så mycket ideologiskt bagage, Mao är helt enkelt en aning genant och Pol Pot vill ingen minnas i onödan. Guevara såg dessutom till att bli skjuten av reaktionära legosoldater. Chavez försök att skylla USA för sin cancer krävde alltför stark tro för att flyga.

Men så finns de som försvinner, utan att man riktigt begriper varför.

Minns ni Subcomandante Marcos? Under en period på nittiotalet var han en ständig gästskribent på Dagens Nyheters kultursida. »Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet Subcomandante Marcos, eller ’El Sup’ som han kallas i folkmun«, kunde DN skriva om den »mystiske och mytiske ledaren« som »kämpar mot nyliberalism och utsugning«.

Nu var visserligen Underkommendanten identifierad som Rafael Sebastián Guillén Vicente, redan ett par år innan han började skriva poetiska manifest i DN, men att låtsas om det skulle ha varit lite som att påpeka att lord Byron hade klumpfot. Så Underkommendanten lät sig fotas i sin skidmask med pipan i munnen, som en subversiv professor Higgins, och fick gott om spaltutrymme att »lägga geopolitikens pussel« i ännu en oförglömlig DN-formulering.

Det hela var underbart larvigt, men det gav darr på rösten och svaga knän i målgruppen.

Sedan ebbade det ut. Kanske blev kändisfaktorn för påtaglig. Underkommendanten intog Mexico City som en rockstjärna. Han gav sig ut på motorcykelturné, lite för likt den store Che. Han skrev en deckare om en enögd detektiv. Han dök upp i stilmagasin. DN kunde fortfarande hänvisa till honom som »ett världsbekant språkrör för en ny världsordning«, men förtrollningen var bruten.

Rafael Sebastián Guillén Vicente finns faktiskt fortfarande, tjugofem år senare, men får man syn på honom i dag är det oftast vid sidan av mexikanska skådisar av den hippare varianten. Kändisar trivs bäst ihop.

Kommen så långt slår det mig att de vänsterintellektuella har haft väldigt ont om hjältar de senaste decennierna. Man kan trots allt inte få samma romantiska utväxling på Greta Thunbergs regnjacka som på Underkommendantens skidmask. Och det fanns något ironiskt över kulten av Jeremy Corbyn och Bernie Sanders redan från början. Corbyn ser ut som en slöjdlärare och Sanders som en övervintrad latinlektor. Om Underkommendanten förhöll sig till Che Guevara som Prince till Jimi Hendrix, förhåller sig Corbyn och Sanders till Underkommendanten som Lasse Åberg till Prince.

Det här, tror jag, att vi måste lägga till vår redan tunga börda av besvärliga samhällsproblem. Vänstern behöver sina idoler. Annars blir den sur, lättretlig och modlös. Utan radikal stjärnglans tappar allt till slut sin mening och till sist börjar vänstern längta efter jordens undergång. 

Det är där vi står och balanserar nu.

Dags för ett radikalt Idol? Sven-Eric Liedman kan vara programledare.