Var är antirasisterna när de behövs som mest?
Skribenter och tyckare som byggt en karriär på att vara emot nazism håller tyst om den råa antisemitism som hotar judar här och nu.
Toppbild: TT
Dagen efter det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen firades det i Malmö: Närmare 300 bilar körde i procession genom staden. Glädjerusiga människor viftade med palestinska flaggor, bilarna tutade i triumf, det sjöngs och dansades på gatorna och fyrverkerier avfyrades. Där jag stod med mina hundar och åsåg firandet tedde sig det hela makabert: jag hade bilder från massakrerna i Israel på näthinnan, och förtvivlade ord från judiska vänner ekandes i mitt huvud – och så detta?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Processionen den 8 oktober var, som det skulle visa sig, bara början. Häromdagen mötte jag en färsk väggmålning vid Folkets Park, med Israels premiärminister Netanyahu porträtterad som orm och vampyr, det allseende ögat och en ängel med döda barn i famnen – samtliga antisemitiska nidbilder. Ormen signalerar ondska, vampyren anspelar på en antisemitisk myt att judar ”behöver” blod och dödsängeln är ett uttryck för den så kallade blodsanklagelsen, att judar dödar barn för att komma åt deras blod. Det allseende ögat anknyter till konspirationsteorier om att judar styr världen, liksom för övrigt den symbol som Greta Thunberg poserade med, bläckfisken.
Jag tar del av min vän Annika Hernroth Rothstens fasaväckande rapporter från Israel samtidigt som svenska kändisar ”kräver slut på våldet” i Gaza utan att nämna massmordet på festivalen i Negevöknen, massakrerna på kibbutzerna Be’eri, Kfar Azza, Nahal Oz, Nir Oz och Ofakim och utan att kräva ett frisläppande av de närmare 240 kidnappade judiska barn, tonåringar, kvinnor, män och äldre. I Stockholm demonstrerar NMR tillsammans med helt vanliga svenskar mot Israel. När jag ser Judiska Centralrådets vädjan till Universitets- och högskolerådet om trygghet för judiska studenter i samband med att Palestinagrupperna uppmanat till en ”walkout i solidaritet med Gaza” på lärosäten i hela landet går mina tankar till Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939.
Jag googlar ”Bollhusmötet” och den första träffen är en föreläsning av Ola Larsmo på UR play. Larsmo, författare till bland annat Djävulssonaten som kretsar kring motståndet att i Sverige ta emot judar som flydde undan nazisterna, betecknar i sin föreläsning Bollhusmötet som ”en antisemitisk skamfläck på Sveriges historia”. Studentmötet som i demokratisk anda kom fram till att Sverige inte borde erbjuda skydd åt judiska akademiker är sannerligen en skamfläck.
Jag undrar vad han tycker om den situation svenska judar lever under i i dag, när de uppmanas att dölja sin judiska identitet, är rädda för att sända sina barn till skolan och måste förstärka säkerheten i anslutning till synagogor.
Om detta får jag sväva i okunnighet, eftersom Larsmo i likhet med många andra profilerade antirasister nu är märkligt tysta.
Många av dem som i decennier varnat för antisemitism tycks oförmögna att se vad som händer i detta nu. Vart tog den antinazistiske kämpen Henrik Arnstad vägen? Och varför är Maria "Sverigedemokrater är nazister i kostym" Robsahm så tyst? Vad hände med tidningen Paragraf som nitiskt larmat om nazismens utbredning i Sverige i åratal? Och Aftonbladets ledarsida som hittills aldrig missat att rapportera misstänkt nazism – är de inte påtagligt tysta?
När 1930-talet väl har kommit tillbaka, väljer de att blunda. Var deras engagemang mest en pose? Misstanken att förföljelsen av judar använts instrumentellt av den som velat putsa på sin gloria är svår att slå ifrån sig. Den process som slutade med Förintelseläger började inte med våld, utan med lögner, nidbilder, begränsningar och avhumanisering. Under 1930-talet begränsades judarnas tillvaro alltmer i Tyskland, antisemitiska föreställningar spreds, judarna konstruerades som ”de andra”.
Man måste vara blind för att inte se parallellerna till den tid vi lever i idag.
***
