Var ärliga med vad vi ska vara vaksamma inför

Matteusevangeliet berättar om tio unga flickor som med facklor skulle möta en brudgum. Fem var kloka men resten inte, för de hade inte med sig olja. När den försenade brudgummen väl kom hade alla flickor somnat och bara de med olja hann göra sig färdiga. Herren sa till de oförståndiga, som bönade och bad om att få komma in på festen: Jag känner er inte. Håll er därför vakna. För ni vet inte när dagen och timmen är inne. 

Sensmoralen om vaksamhet är densamma hos Lukas. Där får vi veta vad Jesus svarade på fariséernas fråga om när Guds rike skulle komma: Det kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er. 

Säkerhetspolisen, polisen och regeringen verkar ha tagit fasta på bibelns budskap och de pumpar ut det dagligen: Vi ska vara vaksamma. Och precis som fariséerna får vi bara veta att det handlar om något i vår omgivning, som inte är här eller där, men som ändå finns mitt ibland oss. 

Så vad vill polis och regering att vi ska vara vaksamma inför och hur är man vaksam inför det okända, utan att bli paranoid och fördomsfull? Den enda konkreta som hittills sagts är när Göteborgspolisen härom veckan dammade av ett gammalt trafiksäkerhetstips och rekommenderade allmänheten att inte använda öronsnäckor. Det lämnar jag därhän. 

De många journalister som har vidarebefordrat myndigheternas vaksamhetsuppmaning har såvitt jag har kunnat se inte ställt följdfrågor om hur man ska vara det och mot vad. Den enda förklaringen till att de inte har frågat är rimligen att de anser att svaret är självklart. Men för mig och många andra är det inte det. 

Är tanken att vi, på det sätt som den svenska polisen försökte beskriva det efter Bataclanattackerna, ska vara uppmärksamma på omgivningen och flytta oss från platser där vi känner obehag? Att vi ska hålla ögonen på främlingar som har stora bylsiga kläder på sig, eller som vill överlämna paket? Egendom som inte ser ut att passa in på en plats? 

Samtidigt får vi höra att vi inte ska vara rädda. Vaksamma men inte rädda. Men vem är inte rädd för al-Qaida, Hizbollah, IS, al-Shabaab eller någon plötsligt framfarande lastbilsjihadist, alltså dem som polis och regering nu säger vill oss alla illa? 

Statsministern och Säkerhetspolisen hjälper inte till att skingra oklarheten, tvärtom. När vi medborgare ska vackla mellan vaksamhet och rädsla varvar statsministern i stället på sitt instagram foton från prideparaden och semesterbilder med familjen med skarpa uttalanden om att Sverige befinner sig i det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.  

Och Säkerhetspolisen, som kommunicerar att terrorhotet nu verkar vara högre än någonsin, väljer att inte höja sin egen hotbedömning, trots att islamistmiljöerna i Sverige av allt att döma har ökat sedan de stora attentaten i Frankrike 2015. Samtidigt har Säkerhetspolisen, till skillnad från grannländerna, närmast fasat ut begreppet islamism ur sina egna årsböcker. Det som tidigare tydligt hette islamism beskrivs på rad efter rad numera som det mer oprecisa extremism. 

Det är svårt att inte se likheter mellan de svenska myndigheternas tal om rädsla och ogripbar vaksamhet och Michael Moores Fahrenheit 9/11. Där berättas om att kor, bröstmjölk och pennor fick klä skott för uppmaningarna till vaksamhet och rädsla. Där infiltrerades en avsomnad fredsgrupp i Fresno av underrättelseverksamheten. Michael Moore för fram tesen att presidenten och regeringen ville använda allmänhetens oro för att få stöd för lagförslag och utrikespolitiska ambitioner. 

Är vår regerings syfte något liknande – och kan det ändå få den effekten? Kan en allmänhet som uppmanas till vaksamhet inför det ogripbart farliga, och som ska förhålla sig orädd till tal om det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och om terrorattentat av al-Qaida och andra islamister, förväntas vara medgörligare till förslag till lagändringar som beskrivs kunna få hotbilden att upphöra? 

Kanske är det så. 

När det talas om vaksamhet är det därför något annat som bör vara i blickfånget. Det är viktigt att makten inte utnyttjar den här sortens situationer för sitt eget syfte. Vi måste vara vaksamma mot att beskrivningarna av hot och rädsla inte används för att hastigt inskränka och sälja ut våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter. 

Och medan allmänheten uppmanas att vara vaksam, men inte rädd för terroristhot på stan, pumpas skattemedel rakt in föreningar som radikaliserar nya potentiella rekryter. Någonstans går förhållandena inte ihop. 

Att Sverige förr eller senare kommer uppleva fler islamistiskt motiverade attentat förefaller vara oundvikligt. Att vara rädd inför det är högst naturligt. Men att på egen hand försöka skydda sig mot terrorister som bestämt sig för att döda oss som en del i ett heligt krig är ett, förlåt uttrycket, dödfött projekt. Vi får lita på att berörda myndigheter gör allt vad de kan för att skydda oss. 

***

Läs även: Det finns ingen ursäkt för att inte utvisa brottslingar

Läs även: Bränn inte vår yttrandefrihet