Vår beredskap är inte god

Samordning och ledarskap är A och O för lyckad krishantering och det finns tyvärr mycket att önska vad gäller detta i Sverige. Nu blir det ännu tuffare för kommunerna, som är direkt ansvariga vid katastrofer och som kan söka statsbidrag hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), att vidta förebyggande åtgärder mot naturolyckor som stormar och jordskred. Trots att kommunerna sökt bidrag för sammanlagt omkring 100 miljoner kronor i år – många har fått avslag – och trots att MSB under några år haft åtminstone 40–50 miljoner att fördela, landar nästa års anslag på bara 25 miljoner kronor.

Det är en märklig nedprioritering när klimatförändringarna leder till ökad risk för väderrelaterade kriser och katastrofer. Det kan inte vara strategiskt smart att spara in på något som är tänkt att minska sluträkningen när något väl händer. I det långa loppet är det snarare en ekonomisk risktagning; kostnaderna för exempelvis en svensk Sandy skulle bli skyhöga. För att sätta miljonerna ovan i perspektiv beräknar en chef på Göteborgs enhet för skydd av samhällsviktig verksamhet att de skulle behöva satsa flera miljarder på att säkra staden (SvD 11/7).

I slutänden handlar det inte om byråkrati och budgetar utan om att människor ska känna sig trygga i Sverige, inte bara när påfrestande händelser inträffar utan även innan. I MSB:s undersökning »Opinioner 2011«, publicerad i våras, framkommer att över 40 procent av befolkningen ser det som troligt att det inom en femårsperiod inträffar en terroristattack i Sverige, en oljekatastrof i Östersjön eller en omfattande olycka inom kollektivtransportområdet. Samtidigt bedömer över hälften att beredskapen är otillräcklig vid de två förstnämnda scenarierna. En fjärde-del anser att den är otillräcklig också i det sistnämnda fallet.

Det gäller alltså att staten tar både medborgarnas akuta oro och den lågintensiva vardagsoron, som inte är kopplad till en pågående nationell kris, på allvar. Med vår höga konsumtion av internationella nyheter, där allt från självmordsbombningar i Mellanöstern till amerikanska skräckstormar susar förbi i blixthastighet, är det möjligt att en oresonlig oro för att något hemskt ska hända kan slå rot. En sådan oro späds på av att regeringen inte verkar ta krisberedskapen på allvar. Samtidigt gör den nya tidens gränslösa hot – it-attacker, terrornätverk med internationell närvaro – att även ett land som varit förskonat från krig längre än de flesta måste vara på sin vakt. När det handlar om naturrelaterade kriser kan de dessutom vara svåra att förutspå på samma sätt som till exempel säkerhetspolitiska förändringar i vårt närområde.

Svenska folket måste därför kunna lita på att beredskapen är god, att krishanteringen kommer att gå så smidigt som möjligt och att skadenivån (både för individer och infrastruktur) begränsas till ett minimum. I 2005 års nationella SOM-undersökning av svenskarnas åsikter och värderingar kunde man notera höga förtroendenivåer för de myndigheter som förknippades med hanteringen av stormen Gudrun, det vill säga räddningstjänsten, sjukvården och polisen. Vad gäller kommunerna var medborgarnas förtroende för deras krishanteringskapacitet faktiskt större än för kommunens verksamhet i allmänhet. Ett sådant betyg är ingenting man bör kasta bort i en handvändning.

Risken finns också att en alltför tung börda hamnar på frivilligorganisationer. De gör ett strålande jobb med stor entusiasm, vilket bevisades senast vid sommarens översvämningar i Småland då hemvärnssoldater arbetade dygnet runt med att bland annat bygga upp vallar. Men till sist är det ändå staten som måste ta ansvar för sina medborgares säkerhet. Allt annat är en bonus, inte någonting att iskallt förlita sig på. Att snåla med anslagen kan med andra ord bli en kostsam affär – inte bara när räkningarna börjar ramla in efter nästa Gudrun, utan också mätt i minskat förtroende.

***

För övrigt har den sverigedemokratiska partiledningens så kallade »utrensning« av extrema element mer gemensamt med deras uniformsförbud från 1996 än en -genuin vilja att förändras. Toppstyrningen är densamma, men det lär bli en större utmaning att hålla de öppna rasisterna borta från nätet än från dåtidens torg-möten.