Var Ellen Key nazist?

Vad är bildning? Detta är faktiskt årets tema på bokmässan. Ämnet har hamnat i skuggan av nazisternas stöveltramp, men vi kan ju diskutera bildningens glädje i alla fall.

Själva glädjen är central, om vi ska tro Goethe. Han menade att vi bara kan lära något av dem vi älskar. Bildning är en högst personlig sak. För andra är bildningen ett vapen, som man alltid kan slå i huvudet på sin nästa.

För hundra år sedan fördes bildningskampen mot okunnighet, råttlort och tuberkelbacieller, nöd och elände. Ur mörkret stiga vi mot ljuset! var också folkbildarnas apell. Bildningen var modernisternas bundsförvant. Det var enkelt.

På bildningens barrikader stod Ellen Key: »Olikheten i bildningsgrad utgör det djupaste av alla klassmärken«.

Hon komplicerade genast saken. Även om överklassen hade bättre utbildning, innebar det inte alls att den var bildad, i Goethes mening:

»Man stöter på akademiskt bildade män som hånar samtidens största frågor (den sociala) och visar sitt bildningshögmod genom att behandla tjänare och hantverkare som folk av en annan ras.«

Så sant. Så är det fortfarande.

Men Ellen var förstås också offer för sitt eget »bildningshögmod«. Keys kritiker framhåller ofta - med viss rätt - att hon var snabb, slarvig och snubblade på sina egna bisatser. Men när det gäller tvångssterilisering och dödshjälp för missbildade barn är hon tyvärr glasklar. Detta skriver hon om i ett förord till 1912 års upplaga av boksuccén »Barnets århundrade«.

Hon kritiserar (det kristna) samhället för att göra skillnad på äkta och oäkta barn, och acceptera dubbelmoralen som leder till barnamord, fosforförgiftningar och »änglamakeriet«.

Hennes åsikter om barmhärtighetsmord upprör mer i vår tid. Senast Christoph Andersson i Sydsvenskan, som besökt Ellen Keys Strand vid Vättern. Storögt konstaterade han att hon hade dekorationer med hakkors i hallen! Var Ellen Key nazist?

Nej, Ellen Key var inte nazist. Och hakkorset, eller det indiska solkorset, blev besudlat av nazisterna, inte tvärtom. ASEA hade länge hakkorset i sin logga, en stiliserad turbin. Korset försvann först efter kriget.

Ellen Key var inte ensam i sin entusiasm för rashygienens senaste rön runt förra sekelskiftet. Maja Hagerman skriver om detta i sin biografi över Herman Lundborg, Rasbiologiska institutets grundare. Han fick pengar och stöd av alla; läkarkollegor, Uppsala universitet, riksdagens båda kamrar, alla riksdagspartierna och delar av storfinansen och kyrkan.

1921 var Lundborg svaret på den högst begripliga frågan; hur skulle Sverige bäst utvecklas till en modern välfärdsstat? Kunde vetenskapen göra »folkmaterialet« bättre?

Bland tillskyndarna fanns radikala reformvänner som Ellen Key och läkaren och folkbildaren Hjalmar Öhrvall. Selma Lagerlöf hejade också på.

Kritikerna fanns uteslutande i stockkonservativa, religiösa kretsar, främst bland dem Ellen Keys ärkefiende, filosofen Vitalis Norström. Han avskydde allt hon stod för: feminism, modernism och demokrati. Men som nästan ensam röst i samtiden försvarade Norström de missbildade barnens människovärde.

Bildningens glädje är komplex. I vår Twittertid vill vi ha raka besked, så snabbt som möjligt. Var Ellen Key nazist?

Efter Christoph Anderssons artikel i Sydsvenskan spreds löpelden på Facebook: Var Ellen Key nazist? Det hade vi ingen aning om!!

Men hon var inte nazist, och inte Selma Lagerlöf heller.

Den intressanta frågan är väl snarare varför alla dessa kloka människor kastade sig i armarna på rasbiologerna just vid denna tid?

På 1880-talet hade samma människor startat föreningen Verdandi och folkbildade för det värsta. De rev för att få luft och ljus, slogs för rösträtten, för de fattigas förkovran. Men det verkar som att själva vetenskapen degenererar vid denna tid, kanske eldad av modernisternas snabba triumfer på tjugotalet?

Kanske föll de offer för sitt eget bildningshögmod.

Till bildningens glädje hör också förvirringen. Vad vår egen tids bildningshögmod missar är en vital fråga för framtiden. Tack och lov har vi en hel del att prata om, även efter bokmässan.

För övrigt 

rekommenderas Maria Schraders film, »Farväl Europa«. Varför teg Stefan Zweig om Hitlers illdåd? En vacker, sorglig och bildande film om exilens misär.